”Hur kan folk bli chockade över att SD blivit Sveriges tredje största parti?”, skriver Cissi Wallin.

Då var det klart. Valet 2014, "supervalet". Korten ligger. Folk är förbannade, överlyckliga och allt däremellan. Och jag plöjer såväl gammelmedier och Twitter för tankar och reaktioner. Några tankar vägrar släppa taget.

LÄS MER: Tio tweets som visar hur Sverige känner över valet

Först och främst: hur kan folk bli chockade över att SD blivit Sveriges tredje största parti? Lever de i en väldigt liten glasbubbla med tre personer med exakt likadana åsikter vid sin sida? Över 700.000 svenskar kryssade SD det här valet. Istället för att ujja och ojja oss över "alla rasister och fascister mitt ibland oss", be Facebook-vänner som röstade brunt att "genast ta bort sig från min vänlista" och lägga upp selfies när man river sönder valsedlar... Så kan man ju på allvar börja möta åsikterna som går emot ens egna? Öva upp sin debattretorik, läsa på lite mer och våga ställa sylvasst kritiska frågor, utan att vara hånfull? Ilska, hat och uppgivenhet får givetvis finnas, men hur mycket "omvänder" man folk med det som ammunition? Hur stor chans har man att bli lyssnad på?

LÄS MER: Lisa Magnusson: Idiotkampanjer biter inte på SD-väljare

Den här valrörelsen har präglats av hån och hat. I alla läger har man varit lika begåvade kålsupare. Besserwisser-liberaler som gör narr av socialister med fula klipp och klistra-metoder. Jättearga vänsterfolk som skryter om hur de saboterat valaffischer och överröstat meningsmotståndares torgmöten. Alltfler (även fysiska) attacker på motståndare, allt färre egna visioner. Och så självgod selfie-aktivism på det. "Kolla, jag lägger ut en bild där jag pekar finger åt en bild på partiledare, jag tar ställning!".

Nu kanske jag låter mossig, men en skarp debatt-text på blogg eller i lokaltidning kanske hade gett dig lite mer tyngd i ditt missnöje? Att gå fram till en valstugearbetare och ställa kritiska frågor och lyssna på vad hen svarar? Att behandla oliktänkande med respekt trots stark diskrepans? Nu är det ungefär 3,5 år till nästa chans. Undrar hur polariserat Sverige hunnit bli tills dess?

LÄS MER: Väljare berättar: Därför röstade vi på SD

Även våra politiker har ägnat sig åt hån och raljans under valrörelsen. Du som sett tv-debatterna partiledarna emellan har kunnat bevittna en enda stor fest i härskartekniker, syrliga och o-konstruktiva pikar och andra fulknep som tagna från valfri skolgård. Vad har de hållit på med?? Är det ett politiskt klimat att sträva efter? Vem blir då en vinnare?

Jag har ett förslag till vår nya regering med Löfven vid rodret: inför obligatorisk retorik och argumentation i läroplanen. Varje år, från och med årskurs 3 till 9. Varje vecka. Lär barn och unga att starka argument alltid vinner över kastade tårtor och nedsättande tillmälen. Att korrekt fakta och kritiska frågor är ovärdeliga verktyg under hela livet. Vi kan ju knappt debattera i det här landet. Antingen övergår det snabbt till ett regelrätt bråk, eller så blir någon livrädd för konflikt och gömmer sig (bakom en digital skärm) istället. Hata på lite distans är vår tids carpe diem.


+ Alla förstagångsväljare som motbevisade tesen "unga bryr sig inte om politik". Fyfan vad ni är bra!

– Alla medier som skrutit om hur mycket de gillar mångfald, samtidigt som deras valbevakning bestått av 98% vithetsnorm.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset