Men jag hade inte behövt vara rädd för att träffa Ahmed.
Men jag hade inte behövt vara rädd för att träffa Ahmed.

Vi kunde behöva hans hjälp. Men inombords var jag livrädd. Min inneboende rasist vaknade, livrädd för förändringar och för att vi helt enkelt inte skulle gilla varandra, skriver Elinor Karlin.

Detta är en kolumn. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

Nu är jag ute på tunn is. Jag är född och uppvuxen i en väldigt vit, segregerad, välbärgad förort. En sådan där rasism ”inte finns”, där vi lär oss att alla är lika värda och att alla ska bemötas utan fördomar. En sådan förort där man åker på utlandssemester och föräldrarna arbetar internationellt. En förort där vi inte känner våra inneboende, sovande rasister, eftersom vi aldrig har exponerats för kulturkrockar i närmiljön. Jag kan inget om det här.

LÄS MER: Erik Glanell: Som bög har jag dragit nitlotten

Så när Ahmed från Syrien en dag kontaktade mig för att han ville bli scoutledare i vår scoutkår så tvekade jag inte en sekund på att jag skulle säga ja. För att alla förtjänar att mötas utan fördomar. För att han har varit scout i hela sitt liv och för att jag verkligen vill att han ska få fortsätta med det. För att vi kunde behöva hans hjälp. Men inombords var jag livrädd. Min inneboende rasist vaknade, livrädd för förändringar och för att vi helt enkelt inte skulle gilla varandra.

För att alla förtjänar att mötas utan fördomar. För att vi kunde behöva hans hjälp. Men inombords var jag livrädd.

Jag skäms så fruktansvärt över den här rasisten inuti mig. Den som försöker få mig att intervjua svenska experter hellre än de med utlandsklingande namn, bara för att jag är rädd för att jag inte ska förstå deras brytning. Den som ser till att min kompislista på Facebook är en ändlös radda av blonda och blåögda. Jag vill ju inte att det ska vara så här.

LÄS MER: Fredrik Tideman: Sluta servera kött på alla restauranger

Men så fick jag träffa Ahmed. Hans ögon glittrade av lycka. Han visade bilder på sina scoutkompisar i Syrien, bilder på när han var yngre. Han var avdelningens clown, berättade han, som älskade att spexa och få de andra att skratta. Jag berättade om våra scouter, om mina ledare. De som älskar att spexa och att få andra att skratta.

Han visade bilder på sina scoutkompisar i Syrien, bilder på när han var yngre. Han var avdelningens clown, berättade han, som älskade att spexa och få de andra att skratta.

Efter fem minuter så visste jag att det här var rätt. Han blev ganska snabbt inbjuden att åka med på en utflykt dit vi måste ta oss med bil.

– Vi är bara två som har körkort, sa jag.

– Men nu är ni tre, svarade Ahmed.

Det är inte som att alla problem är lösta i och med det här. Sovande rasister kvävs inte så här lätt och kulturkrockar är, på riktigt, en grej. Det jag kan göra är att ta en inre strid i taget.

Jag önskar bara att jag hade vetat innan att jag inte behövde vara så förbannat rädd.

Elinor Karlin, redigerare

Plus: Scouting. Det är liksom jag och 55 miljoner personer över hela världen. Mäktigt.

Minus: Damm. Hur mycket jag än försöker så är dammråttorna alltid snabbare än vad jag är.

Fotnot: Ahmed är ett fingerat namn men han finns självklart på riktigt. 

 

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset