I vanliga fall hade en stulen cykel varit en katastrof som skulle ha ruckat hela min värld. Men eftersom livet redan var kaotiskt på så många sätt så orkade jag inte bry mig mer. Allt annat gjorde så ont, skriver Metros redigerare Elinor Karlin.

Detta är en kolumn. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

Inom loppet av en vecka vändes mitt liv upp och ned. Jag fick inte ut min lön och företaget hotades av konkurs, vår älskade papperstidning slutade ges ut och två av mina anhöriga blev dödssjuka. Dessutom blev min cykel stulen.

I vanliga fall hade en stulen cykel varit en katastrof som skulle ha ruckat hela min värld – den här cykeln har förändrat mitt liv sedan jag köpte den för två år sedan. I takt med att jag cyklade mer och mer vilse så började jag mäta mitt liv i upplevelser i stället för förlorad tid. Jag gick från tunnelbanenötare till cykelpendlare med kristallklara morgnar i soluppgången och svindlande utsikter över Stockholms broar och vatten.

Eftersom livet redan var kaotiskt på så många sätt så orkade jag inte bry mig mer. Allt annat gjorde så ont.

Mitt i alla mina kriser så hittade jag då ett ensamt cykelhjul fastlåst i cykelstället. Utan tillhörande cykel. Min svindyra, rostiga, älskade cykel var borta. Ett par timmar senare hade någon dumpat en helt annan, framhjulslös och förmodligen stulen, cykel på mitt ensamma hjul. “Märkligt”, tänkte jag, men eftersom livet redan var kaotiskt på så många sätt så orkade jag inte bry mig mer. Allt annat gjorde så ont.

Vi snabbspolar en vecka. Vi passerar två dödsfall, oändliga fackmöten och företagsrekonstruktionsansökningar (nej, ingen vet vad det betyder egentligen). Vi tar vår dagliga lunchpromenad. Och 15 meter från cykelstället ställer jag mig bara och stirrar. För där står min cykel. Med ett fullås som någon knäckt från en annan cykel. Och ett nytt framhjul.

LÄS MER: Valerie Kaspersen: Grynet lärde mig att inte ta någon skit

Minns ni den hjullösa cykeln som någon dumpade vid stället? Det är nu det blir spännande. Cykeltjuvarna har alltså: 1. Stulit min halvrostiga cykel. 2. Stulit en annan superfräsch cykel. 3. Byggt ihop våra två cyklar till en ny cykel. Trots att den andra cykeln redan hade två hjul. 4. Dumpat den andra stulna cykeln vid cykelstället, mitt på blanka eftermiddagen medan jag var på jobbet och dessutom i närheten. 5. Parkerat min cykel 15 meter från cykelstället.

Jag vill aldrig mer ställa cykeln här igen.

Trots att vi snuddar vid botten så kan livet tydligen fortsätta.

Nu står cykeln inlåst i ett garage i väntan på att jag ska få bort fullåset. På redaktionen pratar vi om en helt ny tidning. Och jag har fått lön igen. Trots att vi snuddar vid botten så kan livet tydligen fortsätta. Det blir bara lite annorlunda.

Elinor Karlin, redigerare

PlusI mitt nya liv, när jag inte behöver skicka tidningar till tryck på kvällarna, så hinner jag hem tills tvättiden börjar.
Minus: Livet kommer aldrig att bli som förr igen.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset