Som krönikör är jag van vid att få feedback i form av bilder, men den här gången var det ett embryo. Eller som avsändaren sa; “ett barnamord”, skriver Emilie Ebbis Roslund.
Som krönikör är jag van vid att få feedback i form av bilder, men den här gången var det ett embryo. Eller som avsändaren sa; “ett barnamord”, skriver Emilie Ebbis Roslund.

På frågan om vad mitt favoritmord var svarade jag (självklart) abort. Inte för att jag är av åsikten att abort är mord, utan för att matcha den skämtsamma stämningen i samtalet, skriver Emilie Ebbis Roslund.

Detta är en kolumn. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

En morgon för några månader sen vaknade jag upp till ett embryo i min inkorg. Som krönikör är jag van vid att få feedback i form av bilder, men den här gången var det till min förvåning ingen bifogad penis. Nu var det alltså ett embryo. Eller som avsändaren sa; “ett barnamord”.

Första gången jag mördade ett barn var 2012. Det var ett fantastiskt år. Inte bara för att jag slapp bli förälder mot min vilja.

Några veckor innan embryot gjorde entré i min Gmail hade jag gästat true crime-podden “Vad blir det för mord?” som drivs av två komiker. På frågan vad mitt favoritmord var svarade jag (självklart) abort. Inte för att jag är av åsikten att abort är mord, utan för att matcha den skämtsamma stämningen i samtalet.

Första gången jag mördade ett barn var 2012. Det var ett fantastiskt år. Inte bara för att jag slapp bli förälder mot min vilja utan också för att det var kul med sociala medier. Internet var en distraktion, en flykt från den tråkiga vardagen. I dag är det tvärtom. Nu måste man logga ut för att ha roligt utan någon som stör.

I ett avsnitt av “En varg söker sin podd” pratar Caroline Ringskog Ferrada-Noli om den negativa responsen hon fått på en krönika hon skrivit i Aftonbladet.

I texten letar hon anledningar till Ebba Busch Thors ständigt ökande popularitet och undrar om hennes kindben kan vara en av anledningarna. Innan någon hinner likställa hennes resonemang med kvinnoförakt väljer Ferrada-Noli att kalla sig själv sexist som ett sätt att behålla fokus vid textens budskap. Tyvärr funkar det inte så. Folk kan nämligen inte ha två saker i huvudet samtidigt.

LÄS MER: Kolumn: Småbarnsföräldrar borde tacka mig för mina oombedda tips

Egentligen så handlar det inte om humor. Det handlar om att få vara komplex. Men det verkar vara för mycket begärt. Sedan några år tillbaka är allt antingen svart eller vitt och alla resonemang som rör sig däremellan riskerar därför att avfärdas eller på annat sätt bli underkända. Speciellt om avsändaren bakom budskapet kategoriseras som vänster. För en sådan är handlingsutrymmet snävt eftersom det finns en förväntan på att man ska representera de medmänskliga värderingarna. Vänstern ska inte skämta. Vänstern ska vara duktig.

Det verkar även gälla mig själv. Efter att mord-avsnittet släpptes var det inte bara abortmotståndare som kom efter mig. Bland responsen hittade jag även en del kvinnor som undrade hur jag som feminist kunde tycka att det var roligt att skämta om något så allvarligt som abort. Speciellt eftersom jag själv skrivit krönikor om ämnet där min ton varit betydligt allvarligare. Jag svarade genom att skicka en länk till begreppet comic relief. Lite drygt kanske.

Men ibland måste man skratta, även om man är vänster.

Emilie Ebbis Roslund

Plus: Aprilförkylningen. Säkert vårtecken!

Minus: Det amerikaniserade cringe-manuset i Störst av allt.

”Jag är en vänsterfitta” – lär känna Metros kolumnist Emilie ”Ebbis” Roslund i videon nedan

Kommentera denna artikel

Vad tycker du? Här har du möjlighet att kommentera denna artikel. Vi på Metro vill ha en öppen dialog där de som deltar respekterar varandras åsikter. Alltså förväntar vi oss att du håller en schysst ton. Du kan framföra dina åsikter på ett civiliserat sätt även om du inte håller med om andras. Vi tror på dig!

Här kan du läsa hela vår kommentarspolicy.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset