Killkompisarna som ligger bredvid mig i sängen är inget annat än just vänner. Fastän vi aldrig gjort något med varandra, eller ens haft någon vibb, har de tagit för sig av min kropp så fort tillfälle har getts, skriver Emilie Ebbis Roslund.
Killkompisarna som ligger bredvid mig i sängen är inget annat än just vänner. Fastän vi aldrig gjort något med varandra, eller ens haft någon vibb, har de tagit för sig av min kropp så fort tillfälle har getts, skriver Emilie Ebbis Roslund.

Vi utbyter ett “godnatt”, men tyvärr ska kvällen inte ta slut på flera timmar. Det börjar rätt oskyldigt med att han lägger sin hand på min höft. Sen vidare till nästa steg. Jag låtsas sova. Han drar sin hand längs mitt högra lår. Jag gör lite snarkljud. Vänder mig åt andra hållet men hans hand följer med. In under kjolen, skriver Metros nya kolumnist Emilie Ebbis Roslund.

Detta är en kolumn. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

Till en början kanske det uppfattas som att vi inte vill. Vi kanske har vänt oss med ryggen mot dig eller lagt oss på mage. Men ge inte upp.
Om du försöker lite till kommer vi kanske ge med oss.

När det händer första gången är jag 16 år och har missat sista bussen hem. En kille på min skola som lämnat festen samtidigt erbjuder mig att sova över hos honom. “Min säng är 140 cm bred” säger han och berättar att han bor fem minuter från centrum.

LÄS MER: Cissi Wallin: Du behöver inte starta ”Hesa Fredrik” varje gång du tränar

Till en början kanske det uppfattas som att jag inte vill. Jag har trots allt lagt mig i sängen med kläderna på. Vi utbyter ett “godnatt”, men tyvärr ska kvällen inte ta slut på flera timmar. Det börjar rätt oskyldigt (det gör det alltid) med att han lägger sin hand på min höft. Sen vidare till nästa steg. Jag låtsas sova. Han drar sin hand längs mitt högra lår. Jag gör lite snarkljud. Vänder mig åt andra hållet men hans hand följer med. In under kjolen. Han har format sig som stora skeden så att han kommer åt bättre. Jag lägger mig på mage. Fortsätter snarka. Nu är han innanför.

Jag låtsas vakna, säger att jag måste kissa och går upp ur sängen. En halvtimma är jag inne på toaletten. Under den här tiden hoppas jag att han ska hinna somna, men det gör de aldrig. Killkompisarna. Det spelar ingen roll om de är 16 eller 35 år – när man kommer tillbaka från badrummet och lägger sig ner gör de om hela proceduren som om de följer en monteringsansvisning från Ikea. Först fingrarna, sen händerna och slutligen kuken som de gnuggar mot ens rumpa.

När det händer andra gången är jag 17 år. Nästa gång 19, 20, 21, 25, 27, 28, 29 och 30.

LÄS MER: Lisa Magnusson: Det finns en likhet mellan The Handmaid’s Tale och Donald Trumps USA

Killkompisarna som ligger bredvid mig i sängen är inget annat än just vänner. Fastän vi aldrig gjort något med varandra, eller ens haft någon vibb, har de tagit för sig av min kropp så fort tillfälle har getts. När jag somnat på en efterfest, sovit över eller delat tält med dem under en festival.

“Han kanske trodde att du ville?” sa min kompis när jag berättade om mina erfarenheter från 140-sängen. Tanken hade såklart slagit mig också; kanske hade han bara missuppfattat mina signaler. Men när jag tänkte tillbaka på situationen så fanns det ingenting att missuppfatta. Tvärtom var mitt kroppsspråk supertydligt. En person som vill ha sex ägnar inte flera timmar åt att inte ha det. Varje gång han tog i mig låste sig kroppen av rädsla. Jag svarade aldrig på hans beröring utan gjorde allt för att undvika den.

“Han kanske trodde att du ville?”

Nej, han visste att jag inte ville ha sex. Men han gjorde det ändå.

+ Årets julklapp 2009 – spikmattan
– Krångliga WIFI-lösenord

Emilie Ebbis Roslund

LÄS MER: Roland Poirier Martinsson: Frida Boisen förminskar våldet mot kvinnor

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset