Parallellt med att man bokar gemensamma semestrar och bråkar om hår i handfatet blir man varandras huvudpersoner, skriver Emilie "Ebbis" Roslund.
Parallellt med att man bokar gemensamma semestrar och bråkar om hår i handfatet blir man varandras huvudpersoner, skriver Emilie "Ebbis" Roslund.

Det finns såklart något väldigt fint i att utveckla en djup relation med någon, men bekymret med den konstellationen är att den bara är tillfällig. När förälskelsen har lagt sig och den där Bonnie and Clyde-stämningen börjar checka ut kommer tomheten – och känslan av att att inte längre vara en del av något större, skriver Emilie "Ebbis" Roslund.

Detta är en kolumn. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

”Är det inte väldigt ensamt?” säger hon och tittar på mig som om jag nyligen adressändrat till ett torp i skogen. Medan min kollega är på väg att lägga sitt huvud på sned försöker jag smälta att vi just nu sitter och pratar om mitt civilstånd.
De senaste tio åren har jag varit i tre förhållanden. Eventuellt fyra, med reservation för att jag kan ha förträngt någon av dem. Som singel har jag känt många saker, men just upplevelsen av ensamhet har jag aldrig känt så starkt som när jag har varit i en relation.
Min kollegas följdfråga är inte unik på något sätt och kan komma i flera varianter: ”Längtar du inte efter att dela livet med någon?” ”Alla har en själsfrände”. Eller den vanligaste av de alla: ”Du kanske bara inte träffat rätt person?”
Faktum är att jag har träffat rätt person – tre gånger (eller fyra). Mina relationer har sett ut som de flesta relationer gör. Man blir kär, ihop och har det bra ända tills det blir dåligt. Parallellt med att man bokar gemensamma semestrar och bråkar om hår i handfatet blir man varandras huvudpersoner. Ens partner vet inte bara om pinkoden till telefonen, hen känner också till våra djupaste hemligheter och fulaste sidor.
Det finns såklart något väldigt fint i att utveckla en djup relation med någon, men bekymret med den konstellationen är att den bara är tillfällig. När förälskelsen har lagt sig och den där Bonnie and Clyde-stämningen börjar checka ut kommer tomheten – och känslan av att inte längre vara en del av något större. Lagom tills att den här insikten kommer har ens vänner och familj redan vant sig vid att ligga långt ner i prioriteringsordningen. Man kanske fortfarande är ihop med sin partner, men sträckan till de personer som tidigare stått en närmast är längre bort än någonsin. Helt plötsligt känns de nära relationerna väldigt långt bort.
Jag minns själv hur jag genomgick en mindre identitetskris innan jag och ett av mina ex gjorde slut. Att föreställa sig en vardag utan min partner kändes som science fiction. Så jag sket i att ta reda på det, i sex månader.
Jag sköt upp att göra slut med rädslan för att bli ensam, oförmögen att se att jag redan blivit det.
+ Såna där nypor som man kan försluta plastpåsar med.
– Folk som fortfarande vill prata om sommarens dåliga väder – gå vidare.
Emilie ”Ebbis” Roslund
Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset