"I dag verkar medierna tävla om vilka som är mest SD-inkluderande", skriver Emilie Ebbis Roslund.
"I dag verkar medierna tävla om vilka som är mest SD-inkluderande", skriver Emilie Ebbis Roslund.

Under mina år inom public service hade alla redaktioner jag jobbat på varit noga med att markera mot rasism, sedan hände något. Oron kring att gynna SD hade ersatts med något helt annat: rädslan för att verka vänster.

Detta är en kolumn. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

I början på året hade jag en ambition om att skärmdumpa varje pushnotis som redovisade en ny opinionsundersökning kopplad till riksdagsvalet. Jag kom upp i ett 30-tal notiser innan jag valde att ställa in projektet för att inte drabbas av en självorsakad utbrändhet.

Att samla på skärmdumpar om SD:s ökade väljarstöd visade sig innebära ett större arbete än jag någonsin anat. Det var ingen sidosysselsättning – det var ett heltidsjobb.
Jag minns 2011 när jag började arbeta som journalist på Sveriges Radio. Kollegorna som satt vid skrivborden bredvid jobbade som webbredaktörer och spenderade sina dagar i SR:s kommentarsfält. Deras arbetstid lades på att bemöta rasistiska eller andra antidemokratiska kommentarer som lyssnare postats efter nyhetsinslag som granskat SD. Utöver svordomar och konspirationer handlade de flesta anklagelserna om att public service tillhörde ”vänstervriden PK-media”. Med det var då. 2011. Det vill säga tiden innan det kändes som att Sveriges mediehus ändrade riktning och istället började gå SD:s ärenden.

Vad det var som hände exakt är svårt att säga. Men en dag var det helt plötsligt inte okej att kritisera de rasistiska partierna som ville in i riksdagen. Under mina år inom public service hade alla redaktioner jag jobbat på varit noga med att markera mot rasism, sedan hände något. Oron kring att gynna SD hade ersatts med något helt annat: rädslan för att verka vänster.

När jag senare började arbeta på en kvällstidning införlivades del två av normaliseringen. Vid ett flertal tillfällen fick jag mejl från en av mina chefer som ville att jag skulle ta bort tweets där jag uttryckt mig nedlåtande om rasism. En annan gång fick jag ett sms från ytterligare en chef som sa att jag inte fick närvara på en manifestation mot nazism, eftersom det kunde uppfattas som ett politiskt ställningstagande.

Att medieklimatet skiftat är en grov underdrift. I dag verkar snarare medierna tävla om vilka som är mest SD-inkluderande. Alla vill ha deras godkännande och ingen vill bli anklagad för att ha gett dem för lite uppmärksamhet. Så därför gör man precis tvärtom, parallellt med att SD fortsätter lajva underdogs.

Emilie Ebbis Roslund

Plus: Tvättstugor med tre tvättmaskiner.
Minus: Tvättrutiner som endast infaller var femte vecka.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset
Mer om medier sd rasism