När jag tittar på Svt:s dokumentärserie “We can’t do it”, som handlar om utbrändhet, är det som att återvända till akutmottagningen där jag trodde att jag skulle ta mina sista andetag, skriver Emilie Ebbis Roslund.
När jag tittar på Svt:s dokumentärserie “We can’t do it”, som handlar om utbrändhet, är det som att återvända till akutmottagningen där jag trodde att jag skulle ta mina sista andetag, skriver Emilie Ebbis Roslund.

För ett år sedan fick jag min första, fullskaliga, panikångestattack. Det var förmiddag en fredag och jag hade druckit fyra koppar kaffe och en energidryck innan klockan slagit tio. Frukosten hade jag hoppat som en strategi för att spara tid, skriver Emilie Ebbis Roslund.

Detta är en kolumn. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

“Allt ser normalt ut”, säger läkaren och tittar på kurvorna i skärmen.
Men där och då finns det ingenting som känns normalt. Jag tänker att han ljuger. Jag vet ju att jag kommer dö.

För ett år sedan fick jag min första, fullskaliga, panikångestattack. Det var förmiddag en fredag och jag hade druckit fyra koppar kaffe och en energidryck innan klockan slagit tio. Frukosten hade jag hoppat som en strategi för att spara tid. Den här morgonen hade jag ställt klockan på 05.30 för att gå upp och extrajobba, vid sidan om mitt heltidsjobb.

Månaderna innan hade innehållit alla varningstecken. Jag var konstant trött, lättretlig och stressad. Mina dagar var fulla av möten, deadlines och ett tiotal påminnelser i mobilen (som jag snoozade istället för att slutföra). Framåt slutet snittade på tre timmars sömn per natt och glömde allt från min portkod, till lösenordet på min mail och min bästa kompis födelsedag. De dagar som jag inte hann med allt jag planerat straffade jag mig själv genom att ställa alarmet på ett ännu tidigare klockslag.
Jag hade inte tid att vila.

LÄS MER: Emilie Ebbis Roslund: Att äga sin kropp är en mänsklig rättighet

När det första hugget i bröstet kommer ska jag precis gå in på ett personalmöte. För att ingen ska ana något sätter jag mig på en stol längst bak i rummet. Hjärtslagen blir allt tätare samtidigt som jag börjar kallsvettas. Sen låser sig mina lungor och luften tar slut.
Fem minuter senare ligger jag på golvet och hör hur min kollega beställer en taxi till akuten.

Bland kvinnor i Sverige är stressrelaterad psykisk ohälsa den vanligaste anledningen till sjukskrivning, enligt siffror från Försäkringskassan. Enligt samma källa är det fyra gånger så vanligt att kvinnor drabbas – och åldern på de som insjuknar blir bara lägre och lägre. När jag tittar på Svt:s dokumentärserie “We can’t do it”, som handlar om utbrändhet, är det som att återvända till akutmottagningen där jag trodde att jag skulle ta mina sista andetag.

LÄS MER: Emilie ”Ebbis” Roslund: Ingenting är så ensamt som att vara i en relation

Var femte minut måste jag pausa avsnittet för att återhämta mig, för att hålla pulsen i schack. I programmet berättar kvinnor mellan 18 och 30 år om när de gick in i väggen. De är ambitiösa, drivna – och tillhör en av de grupper som löper störst risk för att drabbas. Av min omgivning betraktades jag som just ambitiös och stark. På måndagen efter min panikångestattack gick jag tillbaka till min arbetsplats. Jag höll ut en månad till innan det sa stopp.
Vi kvinnor förväntas leverera i alla kontexter där vi rör oss; på jobbet, i hemmet, inom familjen och i andra relationer. Så visst, ”We can do it” – men bara tills våra kroppar ger upp.

Plus: Menskoppen (när man väl listat ut hur den ska sitta)

Minus: Att vakna upp i ett blodbad av sin egen mens 🙂

Emilie Ebbis Roslund

LÄS MER: Emilie Ebbis Roslund: Han visste att jag inte ville ha sex – men han gjorde det ändå

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset