Kristian Gidlund är död. Hela Sverige fick via hans blogg följa kampen mot cancern. Jack Werner skriver om hans betydelse.

En av de svåraste insikterna i livet är att så mycket ligger utanför ens egen kontroll. Fysiskt såväl som psykiskt. Jorden är den enda beboeliga planet vi känner till, och inte ens här är mer än en åttondel av ytan lämplig för människoliv. Vår fantasi känns inte uppbyggd för att kunna omfatta storleken eller tomheten i av universum och döden. Och inget av detta kan vi själva ändra. Vi är utlämnade som en pappersbåt på en stormig ocean.

Men vissa tvingas under sin livstid närmare döden. En av dem var Kristian Gidlund.

LÄS MER: "Funderar på hur mamma och pappa kommer klara att hantera sorgen"
LÄS MER: Ny Gidlundbok ges ut postumt

Jag har alltid haft svårt att förhålla mig till den unge journalisten som försökte formulera sin egen bortgång. Jag har inga problem att tappa bort mig i den oändliga ensamheten som omger oss i världsrymden, men döden, den personliga katastrofen, har jag problem med. Så själv har jag aldrig läst Gidlund. Jag antar att vi alla har våra demoner.

Men jag har kommit hem från jobbet och sett min flickvän upplöst i tårar framför hans blogg. Jag har hört tystnader uppstå i samtal om honom, tystnader som avslöjar den dörr till dödsångesten hans texter öppnat upp. Jag har sett tårar rinna nerför staplar av tweets.

Gidlund krossade de sociala mediernas polerade livsberättelser med sina ärliga texter om dödens meningslöshet. Ur jorden steg hans sakliga beskrivningar av medicinering och nedbrytning, och sprang upp som en kolsvart ros mitt i vardagen. E-handelsbabbel och hashtaggsdebatter segnade betydelselösa ned vid sidan.

För döden är elefanten i rummet som aldrig försvinner. Från att vi blir självmedvetna till vår sista suck hänger den med, oftast nonchalerad annat än i korta existentiella stunder. Det är en terrorbalans som fungerar för de flesta, ända fram till det ovissa slutet. Men vad händer när en dödskamp blir offentlig? Vad innebär det för oss blundande att någon tar strypgrepp och säger ”Här! Se här, vad ni snart också ska möta.”?

Tja, vissa reagerar med tårar och värme. Andra vill ha mer. Enligt en kollega som länge läst Gidlund var vissa kommentatorer missnöjda med detaljerna. De ville ha mer och tydligare beskrivningar av kampen, smärtan, lemmarnas långsamma kapitulation.

Det är inte konstigt. I vår tid har företag som Google och Facebook lika mycket makt som nationer och som affärsidé att samla all information i hela världen respektive alla i hela världen. Allt kartläggs, förevisas i infographics och samlas i databaser.

I denna pornografiska fond finns självklart förväntningen att även döden ska granskas i sömmarna – hur, när, var, varför? Kan den till och med upphävas eller åtminstone fördröjas? Vi är nästan där. Förskjuter utan att förstå.

Gidlund omfattade i ord det vi andra inte kan inte möta, och gjorde det mitt i det klara kalla dagsljuset. För det är vi – eller, de av oss som klarat av att läsa honom - tacksamma. Människan Kristian Gidlund sörjs nu av de närmaste anhöriga. Han som hade hopp och liv och tankar som inte bara var ikoner och symboler för vår oförståelse.

Hans kamp är slut men finns kvar avbildad i nästan varje sekund, en bortvittring med kapitelindelning. Därmed blir han rösten som aldrig tystnade.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset