GÖRAN GREIDER Är det egentligen inte små lägereldar som plötsligt tänds? Där sitter någon intill glöden och berättar och så samlas de: människor stannar upp i sitt drivande över mässhallens golv och mitt i bruset från tiotusentals människor bildas en folksamling, uppstår liksom ur tomma intet. Tyst uppmärksamhet riktad mot den som talar. Koncentration. Ljudhavet delar sig.
Där står en Kjell Johansson, en Majgull Axelsson, en Jonas Gardell eller någon helt okänd författare. De talar i montrar på Bokmässan i Göteborg och jag går runt där och känner hur livsandarna återvänder.

Återvänder efter vad? Tja, exempelvis efter det dystra valresultatet. För exakt en vecka sedan vaknade jag upp i ett borgerligt Sverige och kände mig som lite mer av en främling i detta land. Två eliter flöt ju samman den där valnatten, den ekonomiska och den politiska, och det kändes inte bra. Under långa perioder under nittonhundratalet hade den borgerliga eliten, i näringslivet, trots allt inte sina sändebud sittande direkt i regeringen. Hur marknadsliberal socialdemokratin än blev under nittiotalet och fram till valförlusten har den politiska eliten trots allt länge hämtats från ett annat håll än den ekonomiska. Så är det inte längre. Kapitalägare och verkställande direktörer kan nu jubla i kapp med borgerliga ideologer.

Nu tänker jag ändå tröstande: Att jag kände så mycket inför valutgången är ett gott tecken. Jag är ännu inte likgiltig. Jag är inte ens så likgiltig att jag kan förstå dem som lade sin röst på Sverigedemokraterna: de röstade för mörkret. Att Sverige nu är på väg att få samma invandrarfientliga partier som i övriga Europa är beklagligt. I trängseln på mässgolvet möter jag Bert Karlsson, och det är otroligt, men till och med han känns som ett minne från en ljusare tid, en tid när svenska folket till slut visade att de inte ville ha med rasismen – då i Ny demokratis form – att göra.

Bokmässans sorl botar mig en smula från den där dysterheten. Just i Göteborg ökade dessutom socialdemokratin, tack vare att den starke politikern där, Göran Johansson, inte glömt att han representerar folket och inte finansdepartementet.
Det är dessa små lägereldar som fyller mig med tillförsikt. Människor vill samlas. Vi söker något slags gemenskap. Och i all gemenskap finns solidaritetens små frön.
Små, små vingar vecklas ut på mig där jag strosar runt i vimlet.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset