Jag har sett Kent live så många gånger att den starkaste upplevelsen på deras sista spelning, på Tele 2 Arena i lördags, inte är musikalisk. Bandets karriär var så lång och lägstanivån så hög att de hade kunnat genomföra tre konserter i rad utan att spela en låt två gånger och det skulle ha blivit lika bra ändå. Det starkaste är i stället när Jocke Berg plötsligt överväldigas av känslor och inte klarar att presentera bandet eller ta avsked som tidigare under turnén. Ögonblicket när vi alla skiljs åt blir för stort. Det finns helt enkelt inga ord för att vi andas, tänker, känner samma sak.

LÄS MER: Johan Norberg: ”Star Wars” har obehagligt många likheter med vår egen värld
En till krönika om Kent, alltså? Ännu mer melankoliskt navelskådande med överexponerade depprockare från Eskilstuna. Orka. ”Man blir trött på ditt jävla gnäll”, invänder du. Men det råkar vara en textrad av just Kent från Dom som försvann, där en barnkör tröttnar på vemodet i Jockes verser. Du förstår, inget mänskligt är Kent främmande, och allt du någonsin har känt har de redan uttryckt starkare än du har formulerat det för dig själv. Och det är därför så många känner en sådan tomhet i dag – och naturligtvis för alla dessa mörka ljud och genialiska melodier som självaste Depeche Mode har berömt som ”i grund och botten bra popmusik”.
I två decennier har bandet följt mig genom livet och tonsatt det. När jag hör dessa låtar live för sista gången förflyttas jag i minnet till alla dessa tidsfördriv att dö för. Till alla gånger min nyfödda son var orolig och bara kunde somna in när jag bar runt honom i famnen och sjöng Utan dina andetag. Till när Frida och jag tågade ut efter vigseln medan Carolina Wallin Pérez sjöng Kents 747. Svart som silver.

 

LÄS MER: Johan Norberg: Kulturen förändras – det är det som gör det till kultur
Kent kombinerade psykologiskt och geografiskt utanförskap med ambitionen att göra något alldeles eget. Därför kunde de både svaghet och överlägsenhet, loserkänsla och storhetsvansinne. De bestämde sig redan från början att bli Sveriges största rockband, men blev ändå alltid förvånade när någon kom på deras spelningar. Vi mot världen. Alla som inte ville eller kunde passa in kunde identifiera sig. Ensamhet kan ge en oerhörd gemenskapskänsla. De få jag träffade som avskydde Kent var påfallande ofta de som så gärna ville anpassa sig, finna en roll, klättra. Men de föll förstås till föga när Kent blev störst. Vilket de blev delvis för att de höll på sin introversion och integritet. Du får aldrig se dem i lekprogram eller i hemma hos. Inte ens i några intervjuer.
Kent gjorde allt på sitt sätt, pretentiöst, utan skam och ursäkter. Och de avslutade allt på samma sätt, lika egensinnigt, med den största och skönaste showen någonsin. Det är så vackert, jag slutar andas, glömmer var jag är. Jag bara blundar, lyssnar, njuter av min värld. Tiden går, om hundra år är du stjärndamm, min vän.

+ De tre stora
De tre klassiska albumen 2005-2009, Du & jag döden, Tillbaka till samtiden och Röd, där de hittat hem och fulländar både svartrock och synthpop och syntesen däremellan.

– Vinter17
De är inte ofelbara. Mot slutet av turnén spelar de en helt ny låt, som är så hejsansvejsan och schlager att man nästan försonar sig med tanken på att det är slut nu.

 

LÄS MER: Johan Norberg: Därför rakade Leonard Cohen av sig Cohen-skägget

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset
Mer om Kent