Söndag förmiddag. Jag slår på radion och hör om den israeliska  flygräden mot staden Qana i södra Libanon. Några dussin barn dödade, eller snarare mördade. Israels premiärminister Olmert beklagar de civila offren, men hävdar att Hizbollah avfyrat raketer från staden. Och Israel tvekar inte: de kommer att kriga ett bra tag till, trots att uppemot 700 000 människor i Libanon är på flykt – snart en fjärdedel av befolkningen – och att mer än 300 000 israeler också flyr från norra Israel. För första gången på mycket länge tycks även ganska lojala Israelvänner stå oförstående inför det vansinne som den israeliska regeringen släppt loss i Mellanöstern. Kanske får man gå tillbaka till början av åttiotalet då Israel, i syfte att driva ut PLO, invaderade Libanon för att hitta en motsvarande omvälvning i opinionen. Massakern på palestinska flyktingar som den israeliska krigsmakten då lät den kristna högermilisen begå upprörde världen. Jag minns min far, som under sitt vuxna liv alltid hade hyst en stark beundran för staten Israel. Under de där dagarna svängde det för honom, liksom för många andra västerlänningar. Några år senare bjöd Olof Palme in PLO-ledaren Arafat till Stockholm, och även om Palme blev utbuad när han meddelade det beslutet var det ändå en startsignal för ett erkännande av det palestinska folkets rättigheter.

Skillnaden i dag är att världen helt saknar politiska ledare som resolut vågar ställa sig upp och fördöma den israeliska krigsmaktens våldsamma attacker. Särskilt sedan terrorattentaten den elfte september har kritiken nästan helt tystnat mot övergrepp av det slag som nu sker. När Bush proklamerade sitt globala krig mot terrorismen delades världen bekvämt upp i terrorister och icke-terrorister och det blev genast lättare att motivera militära aktioner med att terrorister bekämpades, för USA, för Ryssland, för Israel. Samtidigt ställde EU och dess medlemsstater lydigt upp på att införa nya terroristlagar. Svenska och europeiska politiker har i stort sett tigit och samtyckt till den nya sköna värld som steg upp ur spillrorna efter den elfte september. Från den svenska regeringen hörs ganska lite kritik av Israel och UD verkar mest vältra sig i självgodhet efter att – framgångsrikt – ha evakuerat tusentals svenskar från Libanon.

Söndag eftermiddag. Från gräsmattan hörs det fredliga vinandet av badmintonbollar. En granne snickrar på sitt hus. Det enorma åskvädret som häromdagen drog över trakten – vi satte oss i bilen för att ta skydd mot grenverket av blixtar som lyste upp natthimlen – tänker jag bara på som en sorts mental vägskylt som pekar mot ett avlägset krigshelvete. Men jag tänker också att just i dessa dagar kanske någonting avgörande sker i det globala medvetandet. Världsopinionen upprörs över Israels agerande och ser med allt större misstro på sina politiska ledare: Varför diskuterar ni inte en handelsbojkott av Israel? Varför förbjuds inte allt militärt samröre med detta Mellanösterns Sparta? Vad är ni så rädda för? Sommaren 2006 kan bli en vändpunkt i synen på Israels politik och den amerikanska världsordning som gör den möjlig.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset