Min mamma låg död i sin lägenhet i fyra månader innan någon hittade henne. När polisen ringde mig hade jag inte träffat henne på närmare tjugo år. Min mamma var en mycket ensam människa. Just nu läser jag Peter Strangs bok Att höra till, om ensamhet och gemenskap (Natur & Kultur) och jag häpnar över hur många sorters ensamhet det finns. Det sägs att eskimåerna har sjuttio ord för snö, kanske borde vi svenskar ha sjuttio ord för ensamhet. Själv känner jag igen mig i den existentiella ensamheten, den som de flesta bara känner när de föds och dör, men som jag själv har levt med en stor del av mitt liv. Den där insikten om att när det verkligen gäller, då står vi helt ensamma. 

Å andra sidan har vi avskildheten, den som jag har lärt mig att älska. Den som ger mig vila. Den som jag ständigt längtar till. 

Den sociala ensamheten är någonting annat. Den som min mamma led av, efter många års missbruk. Och som jag också kände en sådan skam och sorg över i min ungdom. Jag saknade familj, vänner och sociala kontakter. När jag hade min trettioårsfest bjöd jag runt sextio personer – och ingen kom. Så här i efterhand kan jag förstå varför, jag var dålig på att få människor att känna sig speciella. Och i mig själv fanns sedan tidigt en känsla av att om jag försvann från jordens yta så skulle ingen sakna mig. Kanske hade jag behövt någon som visade mig en väg ut ur ensamheten. Professor John Cacioppo har lanserat metod som heter EASE – ease your way to social connection. E står för Extend yourself. Han menar att om vi vill bryta isoleringen måste vi sträcka ut en hand, börja småprata med den som vi vill lära känna. A står för Action Plan – vi måste söka oss till sammanhang där kontakt uppstår, en förening, en kör, en församling. S står för Selection – välj hellre några få djupa kontakter framför många ytliga. Och kanske det viktigaste och svåraste av allt: E – Expect the best. Vi måste våga tro på att andra vill oss väl.

Ensamheten var för mig länge en överlevnadsgrej. Det fanns en frihet i att aldrig behöva vara beroende av någon. Att kunna resa vart jag ville, när jag ville. Men till slut blev det tröttsamt och ensamt. Jag längtade efter någonting annat. Då kom Gunnar in i mitt liv, och med honom tre barn, en hund och ett socialt sammanhang. Med Gunnar kände jag tillit, det sista E:et. Jag vågade äntligen tro att andra ville mig väl.

PLUS: Gör ett nytt misstag varje vecka! Sociala mediergurun Joakim Jardenberg citerade Wired-grundaren Kevin Kelley på Internetdagarna. Gör dock inte om samma misstag, det är bara korkat. Det ska vara nytt.

MINUS: Automatiserad ensamhet. När jag checkar in på flygplatsen måste jag gå till en automat, i matbutiken vill de att jag ska blippa varorna i en självbetjäningskassa och när jag tar ut pengar står jag i ett blåsigt gathörn och är rädd att någon ska komma för nära. 

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset