ERIK EJE ALMQVIST. Söndag. Jag vaknar bakfull och förvirrad och vet inte var jag är. När jag tittar åt sidan ligger där inte min flickvän utan en stockholmskrögare med hårigt bröst. Vi är i Ardèche i sydöstra Frankrike. Jag är hitskickad av en tidning för att följa ett gäng vinimportörers roadtrip mellan småskaliga vingårdar. Pensionatet är så litet att vi delar rum. Dessutom ligger det så långt ut på landet att min Iphone saknar mottagning, men när jag reser mig hittar den plötsligt nätet, ett sms från min tjej trillar in. Jag håller telefonen ömt – ibland inbillar jag mig att jag kan bifoga taktila bilagor – och svarar: Jag älskar dig.

Måndag. Efter fyra dagars vindrickande lämnar jag importörerna och sätter mig på ett tåg mot Paris. Till skillnad från dem, vars arbete är att dricka vin, är jag skakig. Beställer en öl. Medan jag ser landskapet svischa förbi drömmer jag att jag startat ett band vars hit är en cover på ”Girls on Film”, men där vi istället sjunger ”Öl på tåg”. Varannan vers är en uppradning av platser som passerar tågfönstret. Varannan vers är en redovisning av vad som sker i kroppen när man blir onykter. I videon dansar vi över rälsen, utklädda till blodkroppar, nerver och hjärnceller.

Tisdag. Efter en middag i Paris går jag längs Canal Saint-Martin med Lightships vackra låt ”Do Your Thing” i hörlurarna. Sjunker allt längre in i mig själv och plötsligt tänker jag: Kanske ska jag bara ta livet av mig. Självmordstankar smyger sig alltid på mig sådär. Men de stör mig aldrig. De är snarare som grönt te, de lugnar mig. Så snart jag fantiserat om hela förloppet – kanalen, drunkningen, tunneln, ljuset, telefonsamtalen, begravningen – känner jag mig så upprymd att jag sätter låten på repeat och tar en timmes omväg, bara för att fortsätta gå i natten.

Onsdag. Efter tre timmars väntan på CDG meddelas att flyget hem ställs in på grund av snö. Slussas, tillsammans med hundra arga danskar, till ett sorgligt flygplatshotell. Mitt rum visar sig vara för rökare. När jag förklarar att jag inte är rökare säger receptionisten: alla rum är belagda. Jag utövar positivt tänkande, köper ett paket cigg, lägger mig i sängen och röker. 

Torsdag. Hemma. På väg till jobbet bestämmer jag mig för att lyssna på något annat än en podcast med två mediemänniskor. Sätter för första gången på Filosofiska rummet. En filosof konstaterar: ”Livet är svårt.” Jag undrar vad programmet handlar om alla andra gånger.

Fredag. Snart fyller Anna år. Vad köper man till någon man älskar? Jag tänker på regissören Michel Gondry som gav sin tjej ett halsband av sina avklippta nageltoppar. Eftersom Anna önskar sig ”en häst eller ett träd” köper jag en tvåmeters benjaminfikus. På kvällen går vi på fest i en lagerlokal. 

Lördag. Vaknar trött och förvirrad och vet inte var jag är. När jag tittar åt sidan i sängen ligger där ingen lurvig krögare utan min flickvän. Jag är hemma.

Iphonen... Precis som den amerikanske komikern Louis CK har jag länge tänkt att min telefon gör mig antisocial, minskar min empati och får mig att missa livet. 

+ … är min butler
Men sedan jag gav den ett namn och började betrakta den som en butler – som sköter min korrespondens, min skivsamling, gör mig sällskap och slår upp saker åt mig – gillar jag den igen. 

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset