ERIK EJE ALMQVIST: Jag antar att alla har platser som betyder något särskilt för dem. Ställen som, för varje gång man återvänder till dem i tanken, blir allt viktigare i berättelsen om ens liv.

Det går inte en vecka utan att jag tänker på hur, och var, Anna och jag träffades.

Jag hade precis flyttat till Stockholm, det var sommar och på fredagen efter min första arbetsvecka mötte jag upp en kompis vid vattnet utanför Konsthögskolan på Skeppsholmen. Vi drack vin och lyssnade på Geto Boys tills en annan av hans vänner kom förbi. Jag hade träffat Anna förut, men vi kände inte varandra.

Tanken var att vi skulle gå ut, men vi hade så roligt på den där bänken att vi blev kvar tills det var för sent. Min kompis åkte hem, men Anna och jag köpte varsin muffin på 7eleven och satte oss på Dramatens trappa, bara för att vi ville fortsätta prata.

När solen gick upp och gatstädarna började arbeta tog vi en promenad längs vattnet. Efter tag var vi ute på Kastellholmen. Där hittade vi ett övergivet stenhus med en stor brygga och utsikt över ett nattstängt Gröna Lund.

Vi bestämde oss för att bada, och medan vi klädde av oss fantiserade vi ihop en historia om att det nedsläckta huset tillhörde Sven-Bertil Taube.

När vi vaknade på bryggan några timmar senare av att solen bländade oss hade Anna lagt huvudet på min arm. Vi såg på varandra och skrattade, så badade vi igen. Det var som en dålig film.

Resten av helgen var vi med varandra varenda minut. Vi tog färjan ut i skärgården där vi badade, smörjde in varandras ryggar med senapsgul solkräm, blev attackerade av måsar och träffade en man som inte kunde äta glass. Skägget droppade av vaniljpuck.

Vi åt picknick under ett träd och skrev en lista över allt vi skulle göra, nu när jag flyttat till Stockholm.

När vi sent på söndagskvällen skilts åt utanför bion där vi sett "Death Proof", och jag promenerade hemåt kämpade jag emot impulsen att skicka henne SMS om allt jag tänkte på.

I dag, sju år senare, lever vi tillsammans i Köpenhamn.

När jag nyligen var i Stockholm bodde jag på ett hotell på Skeppsholmen.

Morgonen innan jag skulle resa hem fick jag lite tid över och bestämde mig för att ta en promenad till Sven-Bertils brygga.

Det var märkligt, för trots att jag inte varit där på sju år tyckte jag mig känna igen sprickorna i asfalten och buskarna längs stigen till bryggan. Medan jag satte mig på de solvarma brädorna slog det mig att jag inte visste någonting om platsen, annat än det vi hittat på.

Jag googlade och hittade ett radioprogram om Kastellholmen. Jag lyssnade. Det visade sig att en solande kvinna blivit mördad här, exakt nio år innan vi badade på samma plats.

Medan jag gick därifrån önskade jag att internet aldrig hade uppfunnits och försökte intala mig själv att såväl jorden som mänskligheten är så gammal att allt, från kärlek till död, har hänt precis överallt, men det kändes ändå nedslående att en plats som var så förknippad med glädje också var förbunden med ondska och sorg.

När jag kom hem frågade Anna om jag passat på att se Sven-Bertils brygga, men jag sa att jag inte haft tid.

+ Evabritt Strandberg. Fantastisk i "The Quiet Roar", som hade premiär i fredags.

– Fyra fula ord. Ergo, case, knäck, snackis.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset