ERIK EJE ALMQVIST: Fråga inte varför, men i morse fann jag mig själv på en amerikansk diskussionstråd med rubriken: "Vad är det mest romantiska du varit med om?" När jag läste svaren – en ung man berättade om när han budade 100 rosor till sin tjejs arbete; en gift kvinna beskrev ett möte med sin pakistanske älskare – kom jag att tänka på första gången jag var kär. Jag var tio år och brukade skriva brev till min klasskamrat Sofia i min anteckningsbok, men eftersom jag var övertygad om att hon inte gillade mig lät jag henne aldrig läsa dem.

En fredag var det klassfest i aulan. Innan jag gick dit duschade jag kroppen i Axe Africa, och tryckte på mig så mycket hårgelé som håret kunde absorbera. Jag var väldigt spinkig, men för att se starkare ut satte jag på mig fyra collegetröjor och en flanellskjorta.

Ibland när folk slentrianfnyser åt folk som skönhetsopererar sig tänker jag på besväret jag gått igenom för att få min kropp att framstå som bättre än den varit. Om jag haft pengar när jag var tio år hade jag troligen låtit operera inlägg formade som Batmandräktens bröstmuskler. Faktum är att jag förmodligen gjort det nu också, om jag hade haft pengar.

Det var inte länge sedan jag, på väg till ett möte, passerade en spegel och slogs av hur trötta mina ögon såg ut. För att få bort linjerna köpte jag, på inrådan från Familjeliv.se, en hemorrojdkräm som jag smetade under ögonen.

På väg till mötet svullnade huden runt ögonen upp och blev lilaröda som könsdelar.

Jag sköljde ansiktet med vatten, men det hjälpte inte. Till slut intalade jag mig att en av de mest grundläggande sanningarna i livet är att människor ändå är för självupptagna för att verkligen titta på varandra.

Det visade sig stämma, och jag vet inte vilket som är mest tragiskt: Att jag smetat hemorrojdkräm i ansiktet och blivit allergisk, eller att ingen på mötet ens noterade mina babianrövsögon.

Hur som helst, i aulan hände något otroligt. Efter någon timme av handsvettigt grävande i popcornskålar satte någon på Guns N' Roses Don't Cry.

Innan jag hann uppfatta vad som höll på att hända stod Sofia framför mig och frågade om jag ville dansa. När hon sedan höll om mig och vaggade från sida till sida drabbades jag av så intensiva lyckokänslor att en hetta jag aldrig känt förut svallade genom kroppen. Tyvärr förstärktes värmen av mina fem lager kläder. Hårgelén smälte över öronen. Som tur är var Sofia två huvuden kortare än jag och märkte inget.

Efter ett tag vande jag mig vid värmen och kunde koncentrera mig på hur fantastiskt allt var.

Jag har i vuxen ålder haft oförtjänt tur i kärlek, men jag räknar inte med att någonsin uppleva något så romantiskt som när jag tittade ner och såg hennes huvud, insjunket i tröjlagren på mitt bröst, som om hon dansade med en dunkudde.

 

+ Filmtips. Många har sett den oscarnominerade dokumentären Act of Killing, där offer och gärningsmän spelar upp autentiska scener från massakern i Indonesien 1965. I liknande, starka The Missing Picture gestaltar regissören Rithy Panh folkmordet i Kambodja med lerdockor. På Göteborg Film Festival.

– Speglar vid restaurangbord. När jag äter vill jag varken se mig själv eller andra som smygtittar på sig själva.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset