"Under de tio år som jag och min sambo levt ihop har vi nästan aldrig pratat om att skaffa barn", skriver Metros Erik Glanell.
"Under de tio år som jag och min sambo levt ihop har vi nästan aldrig pratat om att skaffa barn", skriver Metros Erik Glanell.

När mina manliga bekanta har blivit pappor kan jag inte låta bli att avundas dem. Barnfrågan är som svårast för sådana som jag och min pojkvän. Två män. Det skriver Metro E-sportsredaktör Erik Glanell.

Detta är en kolumn. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

För första gången i mitt liv känns att vara gay som en förbannelse. För första gången sedan tonåren vill jag vara mer som ”alla andra”.

Anledningen är en. Barn.

Under de tio år som jag och min sambo levt ihop har vi nästan aldrig pratat om att skaffa barn. I bakgrunden har det alltid känts självklart att det är vad framtiden mynnar ut i. Att vi ska bli en familj.

LÄS MER: Abdulla Ahmad Miri: Det går inte att skylla allt på oss nyanlända

Samtidigt har jag inte tillåtit mig själv att tänka tanken. Den är förrädisk på ett sätt. Den sår ett frö av saknad som får en längtan att gro.

När mina kvinnliga vänner blev mammor var jag glad för deras skull. Men när mina manliga bekanta på senare år blivit pappor är det annorlunda. Jag ser mig själv i dem. En version av mig som kanske aldrig kommer finnas.

När mina kvinnliga vänner blev mammor var jag glad för deras skull. Men när mina manliga bekanta på senare år blivit pappor är det annorlunda.

Bilder på en liten fot och ett nytt liv vilandes på deras bröst. Stoltheten i ett föräldraskap.

Successivt har det förändrat allt. Jag kan inte längre skjuta tanken åt sidan. Jag har gläntat på dörren och låtit längtan sippra in.

I längtan föds saknaden som när avundsjukan.

LÄS MER: Albin Johnsén: Är rap vår tids popmusik?

Heteropapporna i min närhet kommer hem till en del av dem själva. Någon som hälsar dem med ett leende, skratt, skrik eller gråt varje morgon. Någon med små korvfingrar som drar i dukar, kastar sig efter föremål i varje obevakat ögonblick och tappar hälften av maten på golvet.

Jag avundas det.

Tanken på att jag kanske aldrig får uppleva det är främmande och verklig på samma gång.

Jag vill också uppleva allt det som det innebär att vara en barnfamilj och se grimasen i mitt barns ansikte vid första smakprovet. Jag vill känna de tunga ögonlocken efter ännu en sömnlös natt och värmen av det lilla liv som sover i min famn. Trösta. Peppa. Lära. Busa. Tjata.

Jag vill känna de tunga ögonlocken efter ännu en sömnlös natt och värmen av det lilla liv som sover i min famn. Trösta. Peppa. Lära. Busa. Tjata.

Jag vill känna den kärleken.

Vägen dit är ett törnsnår överväldigande nog att döda hoppet innan det har formats. Svårast är det för sådana som jag och min pojkvän. Två män. Alternativen är få och svåråtkomliga.

Den förödande tanken på att misslyckas hänger ovanför tills den dag då jag får kalla mig pappa. En dag som kanske aldrig kommer.

Erik Glanell

Plus: Noice canceling-lurar har förändrat mitt liv. Mitt bästa julklappstips. Svindyrt men underbart.

Minus: Har inte bakat ett enda juligt bakverk i år och nu känns det som att det är för sent.

Kommentera denna artikel

Vad tycker du? Här har du möjlighet att kommentera denna artikel. Vi på Metro vill ha en öppen dialog där de som deltar respekterar varandras åsikter. Alltså förväntar vi oss att du håller en schysst ton. Du kan framföra dina åsikter på ett civiliserat sätt även om du inte håller med om andras. Vi tror på dig!

Här kan du läsa hela vår kommentarspolicy.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset
Mer om barn hbtq