Fia Falkman bestämde sig när hon tittade ner på sin dotter i barnvagnen. Sara Filiz Brannäs insåg att det hon varit med om inte var okej. Och Nabita Johansson fick chansen att prata om det som hände under hennes barndom utan att känna skam. Metro har träffat tre kvinnor som var aktiva på olika sätt under #metoo. Här är deras historier.

Fia Falkman

Fia Falkman bestämde sig för att berätta när hon såg ner på sin dotter i barnvagnen.

Det är svårt att säga att det är lättare att berätta om överfallet än allt det andra. Men det är något jag varit med om som är accepterat som hemskt. Det tänker alla att ”det är det värsta som kan hända” – att någon hoppar på en på stan i en mörk gränd. Men för mig är det nästan inte det värsta jag varit med om.

Vi var väl 14-15 år när två killkompisar ville veta om jag, som hade så stora bröst, också hade stora bröstvårtor. För det var ju inte sexigt, även om stora bröst var det. Så de tog reda på det. De tog ner mig på golvet. En höll fast mig och en tog av mig tröjan och behån.

LÄS MER: De anklagades under metoo – så gick det sen

Själen skrek nej, men jag tror att jag skrattade nej för man visste inte hur man skulle hantera situationen. Eftersom att det var så vanligt att folk pratade om mina bröst, tog på dem och kastade mat i min urringning på skollunchen så visste jag inte var gränsen går. Jag uppfattade inte att det var jag som bestämde det.

Jag tror att det var min mammas metoo-inlägg som jag först reagerade på, då förstod jag att nu håller det på att bli viralt.

När jag fick frågan om att dela med mig av min berättelse var jag ute och gick med min dotter som var i barnvagn. Jag tittade ner på henne och kände att det var ett så självklart val. Det är klart att jag måste berätta, för då kanske hon slipper.

LÄS MER: 9 metoo-upprop: Så förändrades branscherna

Det var som ett andetag. Det kändes som att hela världen stod på kvinnornas sida. Och det tyckte jag kanske bara höll i några månader. Det stödet som vi fick från början av samhället och männen tycker jag inte finns kvar på samma sätt.

Männen måste prata med varandra. Prata med din pappa, din bror, din kollega, dina vänner – så att vi kvinnor slipper dra det här stora lasset.

Nabita Johansson

Nabita Johansson fick chansen att berätta om det som hände henne när hon var 11.

Under #metoo skrev jag om något som hände när jag var 11. Jag blev sexuellt utnyttjad av en äldre man, en familjevän. Han utnyttjade mig under sex månaders tid. Men jag trodde att det var normalt, så jag höll tyst om det. Men till slut tog jag mod till mig och berättade och gick igenom en rättegång.

Jag gick hos en psykolog, men jag hade svårt att öppna mig. Det var väldigt skamligt. Och man vet inte hur man ska börja.

När #metoo kom fick jag chansen att öppna mitt hjärta. Min första tanke var ”yes!”. Äntligen någon som tar upp den här viktiga frågan för framför allt oss kvinnor Jag var förvånad över att så många hade gått igenom nästan samma sak.

LÄS MER: Tio publiceringar fälls efter metoo: ”En rad pressetiska övertramp”

Nu är jag en helt annan människa. Det känns som att jag har utvecklats och kan prata om det öppet utan att skämmas. Samtidigt finns det fortfarande de som blundar för sanningen. Det är klart att man blir besviken och ledsen. Deras ansvar tycker jag är att inte förneka någon annans upplevelse och att lyssna.

Jag hoppas att vi kommer prata om det ännu mer och att vi lyfter fram ämnet i skolan. Det skulle kunna rädda många liv.

Sara Filiz Brannäs

”Det var som en slöja som drogs bort från mitt ansikte” säger Sara Filiz Brannäs om när #metoo fick henne att inse att mycket av det hon varit med om inte var okej.

Första gången jag såg #metoo var när en Facebook-kompis till mig skrev om en upplevelse på sin sida. Kort därefter blev jag tillagd i flera stödgrupper på Facebook. Jag kommer ihåg att jag tänkte ”oj, nu börjar det”. Nu kommer det explodera.

Jag blev ledsen för jag insåg att det var så mycket jag kände igen mig i av det som berättades. Det var allt ifrån att bli ofrivilligt tagen på till att få höra diverse saker om en. Det kändes så jävla deppigt. Samtidigt kändes det skönt att folk vågade berätta.

När jag började läsa var det som att en slöja drogs bort från mitt ansikte och jag insåg att shit, det där är inte okej.

Man kände ett sånt otroligt stöd. Jag blir rörd när jag tänker på det. Att det var offentligt och att män blev en del av debatten gjorde att jag tänkte att det här skiljer sig från hur det har varit innan. Skulden lades där den ska ligga.

Jag känner mig stärkt av metoo. Att jag kan sitta här och prata om det – det skulle jag nog inte ha gjort för ett år sedan.

Min förhoppning är att det ska utvecklas så att det faktiskt blir bra för kvinnor. Vi har en superlång väg kvar att gå.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset