En för mig okänd ung man skriver på Twitter att han sett mig på tv och förkunnar att han mindes mig som snyggare. Han är så klart fullt medveten om att jag kommer läsa detta. Jag svarar något tramsigt ironiskt i stil med att jag nu är för fet och gammal för ett fuck (höhö). Men någonstans i magtrakten knyter det sig. Inte längre av sårbarhet utan att av ren och skär tröttma.

Som offentlig kvinna får jag dagligen (virtuella) kommentarer, mejl och tillrop om mitt utseende. Det jag säger och gör hamnar ofta i andra hand. Huruvida jag är lite småmullig eller ej, fittrakad eller ej och så vidare i all oändlighet tycks intressantare för en del än mitt faktiska arbete.

Det är ett rent under att jag inte blivit en av de kvinnor som hatar män efter alla dessa år av dagliga, totalt oönskade recensioner och spekulationer kring min kropp från just män. För det är bara män. Och en och annan psykotisk kärring som är känd för att trolla runt i diverse bloggar. Tvärtom lider jag med de män som har detta behov. Jag vill öppna fler mansjourer för deras skull.

Men vi ska inte fastna i just de där männen. För överlag tycker jag mig märka en betydligt mer liberal hållning till vad gäller att bedriva åsikts-tourettes kring andra människors utseende. Vad är det för meningslöst skitbeteende? Har hela samhället blivit Kissies kommentarsfält?

”Jag menar alltså inte att låta elak men du skulle passa bättre i en annan hårfärg”, hörde jag person x säga till person y härom dagen. Exakt hur har person x tänkt att person y ska ta detta och förvalta på ett meningsfullt sätt? Vad tillför denna information förutom en troligtvis ännu sämre självkänsla?
”Herregud vad har xxx gjort med sina läppar, h*n ser ju inte klok ut!” skriver någon på Twitter, och taggar givetvis personen i fråga. Personen i fråga ser detta och blir ledsen. Kanske ännu mer destruktiv. Och när man ifrågasätter denna totalt icke-konstruktiva åsikts-tourettes får man snabbt något infantilt á la ”ger man sig in i leken...”-svar. Eller klassikern ”Hallå, man måste ju få säga vad man tycker och komma med kritik!”

Nej. När det handlar om andra människors utseende, som är totalt ovidkommande i de flesta sammanhang, så handlar det enbart om sadistisk åsikts-tourettes, inte en sekund om den enda giltiga kritiken: den konstruktiva. Det kommer garanterat en diagnos på detta skitbeteende inom kort. För en liten stund leker jag med tanken att lobotomi trots allt ändå inte i alla lägen var så dumt.

+ Känn dig ”crazy” och ge en oväntad komplimang till en främling. Det är ju ändå jul, och så vidare.
 
Anonyma nättroll känns fortfarande tragik i kubik. Ja.
Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset