Men vem är jag att bli berörd? Jag kände inte honom. Fast å andra sidan, vem är du att inte bli berörd? Att inte reagera när ett ungt liv tas ifrån oss, skriver Evyn Redar.
Men vem är jag att bli berörd? Jag kände inte honom. Fast å andra sidan, vem är du att inte bli berörd? Att inte reagera när ett ungt liv tas ifrån oss, skriver Evyn Redar.

Han på altaret börjar försiktigt prata om livet och döden. Några timmar tidigare hade samma person ringt mig. Skriv så att min bror inte glöms bort, sa han, skriver Evyn Redar.

Detta är en kolumn. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

Jag står längst bak i kyrkan och tittar mig omkring. Framför mig är det fullsatt men trots det enorma antalet som är närvarande är det knäpptyst. Lite snyftningar hörs då och då men that’s it. Nästan alla har huvudet nedböjt. Stirrar ner i golvet för att man inte vill se det som finns framför en. Synen man slås av när man tittar rakt fram är outhärdlig. Man vill inte bemöta verkligheten för verkligheten är så fruktansvärd. Tystnaden är öronbedövande och den tystnad som ekar högst är tystnaden av en person som aldrig mer kommer att låta. Jag andas ut och känner hur mina ögon fylls av tårar. Men vem är jag att bli berörd? Jag kände inte honom. Fast å andra sidan, vem är du att inte bli berörd? Att inte reagera när ett ungt liv tas ifrån oss.

LÄS MER: Evyn Redar: När ni vinkar hejdå, slås ni av att det kan vara sista gången?

Någon ställer sig längst fram vid altaret och börjar prata ut i högtalarna. Han läser upp namn på de som precis förlorat sin bror och avslutar med att säga namnet, namnet på honom som vi nu tvingas ta farväl av. Flera personer i salen brister ut i gråt. Min kropp fylls av en förtvivlan. På raderna längst bak sitter de som jag på skämt brukar kalla för mina kids. Killarna jag lite då och då spelar kort med på fritidsgården. Vad rullar i deras huvuden? Vem står utanför kyrkan och möter upp dem? Vem frågar hur de mår?

Han på altaret börjar försiktigt prata om livet och döden. Några timmar tidigare hade samma person ringt mig. Vi pratade i cirka fyrtio minuter. ”Något måste göras nu. Den här gången var det min bror, nästa gång är det någon annans. Jag behöver göra något så fort som möjligt. Jag vill se de här barnen växa upp och begrava sina föräldrar, inte tvärtom. Ingen mamma ska behöva begrava sitt barn, Evyn. Jag måste göra något nu. Vi måste göra något nu.”

LÄS MER: Evyn Redar: Vi andades aldrig i takt

Jag förundrades över hur han hade styrkan att ha det här samtalet med mig så tätt inpå sorgen. Någon vecka tidigare hade jag skrivit en kolumn om just detta. Att inte kunna förvänta sig engagemang av någon som förlorat familj. Han hade läst den och därför ringt mig. Han ville, trots den totala sorgen, se till att ingen annan behöver känna samma sak. Och kanske är det så det ser ut? Man kanske behöver känna någon form av relation till situationen för att kunna reagera? Är det därför personer från andra områden och andra livssituationer sitter tysta? Hur som så har det nu kommit till en punkt där vi som civilsamhälle måste agera. Det gäller exakt alla, de drabbade, de icke drabbade, de äldre, de yngre, vänner, familj och alla därtill. Jag har länge sett till att aldrig peka finger mot de som hamnar vid sidan av samhället. Men innan vi lade på så sa han några ord som ekat i mitt huvud sen dess. ”Om man ramlar i vattnet Evyn, då har man två val. Antingen börjar man simma eller så drunknar man.” Jag frågade om jag fick skriva om det här och han svarade: Skriv exakt vad du vill. Skriv så att min bror inte glöms bort.

+ Alla demonstrationer som hölls mot ”muslim ban”. Att folk ändå enas i tider som dessa.

– Hans Roslings bortgång. Han behövs mer än ever just nu. Vila i frid.

LÄS MER: Evyn Redar: Vi vet aldrig vad framtiden erbjuder – men vart vi än går så går vi framåt

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset