Det är lite skrattretande att jag faktiskt firade min student. Vad fanns det ens att fira? skriver Evyn Redar.
Det är lite skrattretande att jag faktiskt firade min student. Vad fanns det ens att fira? skriver Evyn Redar.

Jag vet inte exakt när det var som saker började gå åt fel håll, skriver Evyn Redar.

Detta är en kolumn. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

En ny vänförfrågan och ett meddelande på Facebook. ”Vad kul att se att det går så bra för dig Evyn” stod det. Först blev jag riktigt glad. Att denna person tagit sig tiden att leta upp mig och sen också skicka iväg ett meddelande. Att personen ens minns mig. Hur många år kan det ha gått? Åtta? Nio kanske? Vad fint tänkte jag. Jag skulle precis formulera ett tacksamt svar när jag plötsligt kom att tänka på en konversation jag hade haft med min pojkvän någon kväll tidigare. Han hade frågat mig om jag störde mig på att mitt liv inte riktigt hade fallit in i mallen av hur ett liv ska utspela sig. Och absolut, ibland kunde just den saken vara något som irriterade mig. Speciellt under våren och hösten, när det blev dags för vänner med flera att välja kurser inför nästa termin. Men det har ju gått bra för mig så varför bryr jag mig? Kanske för att jag hade drömmar som jag tvingade mig själv att ge upp. Sådant känns. Sådant känns väldigt mycket.

Jag svarar alltid olika varje gång någon frågar hur min skolgång gick. Ibland svarar jag kort att jag hoppade av i gymnasiet. Kan också hända att jag svarar att jag lämnade skolan redan i högstadiet. Men i några fall, när jag väl orkar, förklarar jag den långa storyn. Den som handlar om tjejen som faktiskt tog studenten. Tjejen som sprang ut från skolan tillsammans med sin klass den där regniga dagen i juni men som till skillnad från alla andra inte hade giltiga betyg i handen. Tjejen vars närvaro inte ens existerade. Det är lite skrattretande att jag faktiskt firade min student. Vad fanns det ens att fira? Men det handlade troligen om att jag i framtiden ändå ville kunna säga att jag tagit studenten, precis som majoriteten. Att inte ännu en gång falla åt sidan.

LÄS MER: Evyn Redar: Sluta hylla våren – solen kommer inte lösa alla dina problem

Jag vet inte exakt när det var som saker började gå åt fel håll. Att försöka gräva mig in i mina minnen är något jag helst undviker. Men det jag kommer ihåg var att jag satsade högt i början på högstadiet. Jag ville vara bäst. I allt. Tävlingar i klassen om vem som fått bäst betyg. Sträckte mig alltid efter pappret där kriterierna för MVG var nedskrivna. Men sen minns jag lektioner bredvid lärarrummet. Tre elever och en kurator som höll i lektionen. Någon gav mig en bok jag skulle läsa. På baksidan stod det att boken var till för tredjeklassare, alltså nioåringar. Jag var fjorton. Dumförklarande efter dumförklarande när mitt verkliga problem var koncentrationen. Ett möte med studie- och yrkesvägledaren, SYO. Jag hade drömmar om att läsa samhällskunskap med inriktning juridik, sen ville jag bli författare. Välj något lättare sa hon, dina betyg kommer inte räcka till. Egentligen ville jag skrika ”Hjälp mig få dem att räcka till då! Jag vet att jag kan!” men i stället gick jag, smällde igen dörren efter mig och gav upp mina drömmar.

En ny vänförfrågan och ett meddelande på Facebook. ”Vad kul att se att det går så bra för dig Evyn” stod det i meddelandet jag fått från min gamla lärare. Som ett slag i ansiktet kändes det.

+ Till min bästa vän Hedil Nissan, som under alla år faktiskt trott på mig och stöttat mig.
– Till ett skolsystem som inte fångar upp de som faller åt sidan.

LÄS MER: Evyn Redar: Patriarkatet är inte ett förortsproblem – det är ett mansproblem

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset