Hans ansikte rörde sig inte en millimeter. Ändå kändes det som om han pratade med mig. "Förlåt", skriver Evyn Redar.

Som två livlösa kroppar låg vi båda på rygg, insjunkna på varsin sida av sängen. Ingen hade sagt något på cirka två minuter. Utifrån kanske man hade upplevt rummet som väldigt tyst. Det fanns liksom inget ljud som nuddade örat förutom våra andetag, men ändå kändes ljudvågorna i min kropp. Någonting vibrerade men varje gång jag vände huvudet för att titta om hans läppar rörde sig möttes jag bara av en profil som stirrade rakt upp i taket. Jag vände mig tillbaka och gjorde detsamma. Det var ett fläckigt tak. Man kunde tydligt se att det bott många i det här huset. Jag räknade fläckarna för mig själv. Undrade hur de hamnat där, vad var deras story?

LÄS MER: Evyn Redar: Vi vet aldrig vad framtiden erbjuder – men vart vi än går så går vi framåt

Jag fortsatte räkna och när jag kom upp till tjugosex insåg jag att jag slutat räkna fläckarna och nu i stället börjat räkna hans andetag. Vi andades aldrig i takt han och jag. Det var ett dåligt tecken hade jag lärt mig flera år tidigare. Tror det kan ha kommit ifrån någon bok jag läst. Ligger man bredvid någon och bara andas kommer kropparna till slut att börja andas i samma tempo, hade det stått. Vi hade legat bredvid varandra många gånger utspritt på flera år. Ändå hade vi aldrig andats i takt. Aldrig någonsin. Men varför en sådan liten upptäckt nästlat sig in i mitt inre kunde jag inte förstå. Huvudsaken var väl ändå att vi båda andades?

Det blev knäpptyst bredvid mig. Han hade pausat sitt tempo för att hålla ett andetag inne några sekunder längre än alla andra. Varför gjorde han plötsligt så? Hade jag räknat högt eller kunde han höra mina tankar? Han fortsatte andas. Vibrationerna inom mig kom och gick i vågor. Jag släppte taket med min blick och vände mig om mot honom ännu en gång. Hans ansikte rörde sig inte en millimeter. Ändå kändes det som om han pratade med mig. Var det kanske det de här vibrationerna var? Hans tankar? Om så nu var fallet kanske jag bara behövde koncentrera mig mer för att höra dem tydligare. Han försökte kommunicera med mig och det var min uppgift att lyssna. Jag tog ett djupt andetag och fortsatte att titta på hans profil i hopp om att få höra något.

LÄS MER: Evyn Redar: Jag drömde om en plats där mörkret inte fanns

”Förlåt.” Hans läppar rörde sig inte. ”Förlåt för allt. Vi har en dåtid som har format vår framtid och för det är vår nutid alltid förstörd. Jag tog aldrig tillvara på min lånade tid med dig för jag visste inte att den var lånad. Och nu är tiden över. Men jag kommer ångra mig för alltid. Minut för minut existerade inte i vår tid och nu är vår tid slösad. Den var lång men användes kort. Förlåt.” Hans läppar var fortfarande stilla.

Jag vände bort min blick från hans ansikte och stirrade upp i taket igen. Jag tog ett till djupt andetag och då kände jag hur han äntligen vände sig om och tittade på mig. Utan att titta tillbaka tog jag tag i hans hand och trots att jag visste att inga utav de orden som rullat i mitt huvud egentligen var hans öppnade jag min mun och sa: ”Jag förlåter dig”.

+ Nytt år, nya tag

– Vädret

LÄS MER: Evyn Redar: Den som talar först förlorar

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset