Förra onsdagen träffade jag några franska vänner. Vi gick på en utställning, men terrorattackerna i vår gamla hemstad Paris tidigare på dagen var det enda vi kunde prata om. En mamma ringde och grät i telefonen. Tio personer mördade på satirtidningen Charlie Hebdos redaktion, och två poliser. Vi kunde inte ta in det.

Charlie är en tidning med en upplaga om 60 000 i veckan, vilket kan jämföras med den här tidning-en, som kommer ut i omkring 600 000 exemplar om dagen. Den som velat hitta Charlie har varit tvungen att verkligen leta runt i tidningskioskerna.

Terroristerna valde med andra ord inte att attackera Charlie för att den var stor och inflytelserik och överallt, för att de ständigt påmindes om den likt ett sår som vägrar läka. De valde den för att den var ett litet och lätt mål. Och tydligt: Tidningen driver med allt och alla, även religion, inklusive islam.

Det är enligt en del muslimer hädelse att avbilda profeten Muhammed. 2011 brandbombades Char-lie efter en förstasida som föreställde just profeten, med pratbubblan ”100 piskrapp om ni inte dör av skratt!”.

Charlie var en symbol.

I torsdags, dagen efter massmordet, sköt någon ihjäl en vägpolis i Paris. Det var säkert inte relaterat, försökte jag lugna en annan fransk vän som skärrat frågade sig vad det egentligen var som hände i hans land. Jag hade fel. Banemanen var lierad med bröderna.

Dagen därpå ockuperade han en kosheraffär i utkanten av Paris, där vanligt folk handlade inför sab-baten. Han mördade fyra, höll resten gisslan för att förhandla till sig fri lejd åt de två andra terroris-terna som i en ödets ironi tagit sin tillflykt inne på ett tryckeri – denna det fria ordets bastiljon – norr om stan.

En spretig satirtidning som kämpade för att gå runt. Polisen. Judar. Alla utgjorde de terroristernas måltavlor. Attentaten har kallats Frankrikes 9/11, men till skillnad från terrordåden i USA har all-mänheten efteråt inte lagt muslimer till listan över offer. Det har knappt höjts några röster alls om att någon skall ”ta avstånd”. Tvärtom.

Kanske har Europa insett att terror kommer i alla möjliga skepnader? Det senaste stora terrordådet på vår kontinent begicks av en kristen norsk som mördade 77 personer, varav många barn.

Kanske kvävdes allt i sin linda av vittnesmålen om den muslimske polismannen Ahmed Merabet, som avrättades utanför Charlies redaktion, och det muslimske butiksbiträdet Lassana Bathily, som riskerade sitt liv för att rädda besökare i kosheraffären?

Kanske har det att göra med att terrorgruppen Boko Haram samtidigt denna vecka mördade bortåt 2000 personer, varav många muslimer, i en vettlös massaker i Nigeria?

Hatbrotten mot muslimer har visserligen ökat i Frankrike sedan förra onsdagen. Men de som begår den sortens dåd befann sig redan på samma planhalva som terroristerna.

Det är fullt logiskt att svenska rasister efter de fasansfulla massmorden i Frankrike inte var bestörta utan belåtna, twittrade saker som: ”Ännu en dag då jag kan luta mig tillbaks och säga; Vad var det jag sa”. För dem var attentaten en framgång. Precis som de islamistiska terroristerna drömmer de om heligt krig.

Men det här handlar inte om muslimer och ickemuslimer. Det handlar om vilka som vill ha ett öppet, fritt samhälle och vilka som inte vill det.

I brittiska tidningar diskuteras det om det är hädiskt att avbilda profeten Muhammed. Det under-stryks att Koranen inte är tydlig på den punkten, att det är en tolkningsfråga. I New Statesman på-pekar filosofen Slavoj Žižek det motsägelsefulla i att tro att en allsmäktig gud överhuvudtaget kan kränkas.

I sammanhanget är det dock helt ovidkommande.

Det är ointressant om troende tar illa vid sig för att någon smädar deras gud. Detta kan bara kallas sårande om man går med på premissen att religion är totalitär; att alla människor måste följa dess lagar vare sig de tror på dem eller inte. Men den enda plats religionen kan ha i ett demokra-tiskt samhälle är som en personlig relation till en högre makt, och ett privat rättesnöre. Säger din övertygelse dig att det utöver de demokratiska grundreglerna av andliga skäl dessutom är fel att göra si eller så? Gör inte de sakerna då.

Till skillnad från vad vissa vill göra gällande är det dock knappast så att alla som inte sprider Char-lies teckningar tycker att massmord är okej.

Yttrandefrihet är en dålig svensk översättning, på de flesta andra språk heter det istället uttrycksfri-het. Uttrycksfrihet är inte en plikt utan rättigheten att uttrycka sig, fritt och utan tvång. Charlie var de första att skriva under på det, och det är fint att människor på olika sätt uttrycker sitt stöd. Men ingen måste något.

Jag är orolig över fascisterna. Och jag är orolig över världsledarna som under söndagens minnes-manifestation flinade upp sig sida vid sida och med en mun sade ”Je suis Charlie”, jag är Charlie, trots att deras länder censurerar journalister, misshandlar dem, fängslar dem, mördar dem.

Saudiarabien, som skickade en diplomat till manifestationen, dömde till exempel denna vecka en bloggare till 1000 piskrapp för att ha ”förolämpat islam”. Men det handlar inte bara om diktaturer. På Irland, som representerades av premiärministern, hade Charlie inte ens kunnat finnas eftersom tidningen gång på gång gjort narr av Jesus och hädelse är olagligt där. Och i Frankrike gäller de fina orden om uttrycksfrihet bara så länge muslimska kvinnor inte vill uttrycka sin tro genom att bära heltäckande slöja, eftersom det är förbjudet.

Terroristerna i Frankrike var kända av säkerhetspolisen. Man hade länge span på dem, men avslu-tade operationen i somras. Problemet var alltså inte bristande möjlighet att upptäcka möjliga hot.

Det hindrade inte att Frankrike igår meddelade att man nästa onsdag, på dagen två veckor efter morden på Charlie, kommer presentera förslag på utökad massövervakning. Beslutet lades fram som en åtgärd för de dödas skull, för att det aldrig skall kunna hända igen.

I grannlandet Storbritannien frågade premiärministern retoriskt samma dag: ”Vill vi i vårt land verkligen tillåta att folk kommunicerar i former som inte går att avläsa?”

(Eh, ja?!!) Ministrar från elva EU-länder, samt USA:s inrikesminister, Eric Holder, gjorde dessutom ett uttalande om att de nu ”gemensamt skall bekämpa terrorism” genom utökad övervakning av resor och på internet.

Allt i Charlies namn.

Jag önskar att hela Charlie hade fått vara med om det här. Inte minst för att det varit roligt att se dem försöka göra satir av detta absurda politiska efterspel.

Men det går inte att återuppväcka de döda.

Veckans nummer av Charlie pryds återigen av en teckning av Muhammed. Han gråter och håller i en skylt med texten ”Jag är Charlie”. Ovanför hans huvud står det ”Allt är förlåtet”. Bilden ritades av tecknaren Luz, som efter brandbomben 2011 svarade med en förstasida där han kysser en mus-limsk man under orden "Kärlek är starkare än hat”.

Luz överlevde i onsdags för att han var försenad till redaktionens veckomöte. Det nya numret satte han samman med de få medarbetare som finns kvar av Charlie, i nyhetstidningen Libérations loka-ler, med datorer som lånats av nyhetstidningen Le Monde.

På en presskonferens igår sade Luz om sin nya teckning av Muhammed att han bara ritade, precis som när han var barn, att det blev en liten gubbe som gråter: ”Jag tittade på honom, och han grät. Och jag skrev 'Allt är förlåtet' och sedan grät jag.”

Veckans nummer av Charlie kommer som vanligt ut idag onsdag. Fast den här gången i tre miljoner exemplar, på fyra språk, i 25 länder.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset