Kellman möter: Fanny Risberg Fanny Risberg spelar Nico på Dramaten.
Kellman möter: Fanny Risberg Fanny Risberg spelar Nico på Dramaten.

Fanny Risberg bor i Berlin men är under våren på besök i Stockholm för att spela rollen som Velvet Underground-sångerskan Nico på Dramaten. Wkd:s Johan Kellman Larsson träffade skådespelaren och artisten över ett glas vodka på Nostrano.

Johan Kellman

Kvittot.

Fanny Risbergs kropp är täckt av text. Hon visar sin nedklottrade underarm: ”Jag måste ha sådana här fusklappar”, säger hon och skrattar, ”eftersom det är en extremt utmanande text.” I vår står hon ensam på scen – Tornrummet på Dramaten – i en timme och tjugo minuter. Det är två dagar till premiär av ”Nico – Sphinx of Ice” och vi hittar en lucka för intervju först klockan tio en tisdag kväll. Hon har valt ”Nostrano” eftersom hon gillar atmosfären och maten här på norra Södermalms bästa kvartersitalienare (det känns som att kliva in i en Sopranos-kuliss). Fanny Risberg, som talar långsamt utan att bli släpig, hon väger varje ord genom intervjun, beställer ett glas vodka.

Hur är det att gestalta den destruktiva supermodellen och sångerskan Nico, hon som stod i centrum av 1960-talets konst­revolution?
– Det är spännande men det är också en ganska läskig process att porträttera en person som funnits på riktigt. Det är mycket musik i föreställningen, jag sjunger låtar av Velvet Underground, Nico och The
Doors.

I vilken grad kan du identifiera dig med henne?
– I vissa bitar. Framförallt hennes kärlek till musiken. Hon var en väldigt destruktiv person och allt det kan jag inte lokalisera i mig själv, även om det finns vissa mönster som jag känner igen.

Du var bara 19 år när du debuterade med en monolog på Uppsala stadsteater, hur upplevde du den tiden?
– Jag hade väldigt roligt men det blev också en stor press. Jag vet inte hur nyttigt det är att få så mycket fokus på sig och bli bedömd så tidigt i livet. Det var ett stort ansvar, samtidigt som jag växte av det.

Trots att du gjort roller i stora kommersiella produktioner, som ”Hamilton” och ”Arn”, så får man inte så många träffar på ditt namn när man googlar. Har du und­vikit rampljuset?
– Ja, kanske. Jag är rätt nervös för den biten. Jag tycker om mitt arbete men den officiella delen är jag ganska kass på. Jag tycker inte att det är helt lätt att vara offentlig, att bli betraktad och vara en person som folk kan ta del av.

Vad tycker du om att sitta här med mig nu?
– Det känns bra, eftersom vi pratar på riktigt.

I pressen har det beskrivits som att du – just när du höll på att slå igenom på allvar i Sverige – lämnade allt och flyttade till England.
– Jag följde min intuition. Jag kom in på en utbildning för musikkomposition i England och jag kände att det var det jag ville göra, mer än allt annat. För mig var det aldrig så att jag på något dramatiskt sätt klippte med skådespeleriet. Det handlade om att jag ville dyka ner djupare i det som jag verkligen brann för – musiken.

Berätta om ditt band Tula där du skriver låtarna och sjunger, ni släpper en ny skiva i vår?
– Vi släpper en EP i maj som vi har spelat in i den legendariska Hansa-studion i Berlin, och just nu håller vi på att spela in en musikvideo. Vi ska ut och spela mycket i vår, vilket ska bli jättekul. Vi har byggt en grund med en publik i Berlin eftersom vi turnerat ganska mycket i Tyskland och nu vill vi ta det här vidare. Framöver kommer vi också spela mer i Sverige.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset
Mer om Weekend