För snart ett år sedan gjorde jag, i ett inslag i SvTs litteraturprogram Babel, ett besök i förorten Solsidan. Jag åkte runt på en segway och kommenterade denna Rut- och Rottäta ”problemförort” och märkte något jag tidigare ofta noterat: att människor i välbeställda områden blir oerhört störda av att uppmärksammas. De blir irriterade av kameror, som om de hade något att dölja.

När inslaget hade sänts blev jag uppringd av folkilskna villaägare. Det verkar som om det numera är oerhört känsligt att beröra det faktum att det finns rika människor i det här landet. Förmögenhetsskatten togs bort av regeringen Reinfeldt och efter det beslöts att statistik inte ens längre skulle föras över förmögenheter - Solsidan mörkas. 

Folk som bor i fattiga områden utsätts däremot regelbundet för mediala safaris, när nyhetscheferna vill ha rapporter från problemområden - och det är alltid de fattiga som är problemet. Helst ska de fattiga också vara invandrare, de passar bäst som offer och det som nästan alltid är klassfrågor - arbetslöshet och låga inkomster - översätts helst till etniska problem. Varför? Därför att då blir frågorna lättare att hantera för dem som har det bra - problemen förknippas med rasism och inte med den sociala ojämlikhet som uppstår när de översta skikten i samhället ökar sina inkomster.

För det är det som skett sedan länge, i Sverige, liksom i större delen av västvärlden. I Sverige har klassklyftorna ökat snabbt de senaste åren, på grund av stora skattelättnader för de övre inkomstskikten.

Att tycka synd om fattiga är en ganska ofarlig verksamhet; det ryms i gamla välgörenhetstraditioner. Men att mäta upp avståndet mellan fattiga och rika, mellan olika klasser, är mycket mer explosivt - ty då inser folk snart att det där går nog att göra något åt, med bättre fördelningspolitik. De rika blir problemet, och den tanken är outhärdlig för somliga.

Den senaste veckans rabalder kring överklassafarin ut till Nacka har visat hur snarstuckna de privilegierade skikten numera är. De förnärmade reaktionerna på borgerliga ledarsidor har varit intressanta att följa. Unga liberaler låter som parodier på gamla gubbar och tanter i överheten i förra seklets början, när klassfrågan diskuterades. Inför det underbara karnevaliska påhittet med en överklassafari sitter de och - surar.

Tack för det! Det visar hur lätt det är att göra de välbeställda oroliga.

+ Thorsten Flinck räddade Schlagerfestivalen i lördags.

Socialdemokraternas bleka insats i Riksdagsdebatten om riskkapitalister i välfärden - de vågar inte säga nej till detta vanvett. 

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset