Cissi Wallin: 2014  blir inte året då jag gör en Linda Skugge och ”gör slut med feminismen”. I stället ska jag gifta mig med den än en gång (precis som Linda, sedan det där utspelet i Expressen 2006). Men. Vill samtidigt lämna in en skilsmässoansökan gällande mycket nutida feministisk retorik. 

Mycket av den feministiska kampen förs i dag på nätet. Vilket varken är förvånande eller enligt mig negativt. Det jag däremot känner är just negativt är tonen. Retoriken där den som skriker högst om att krossa patriarkatet (men sällan levererar lösningar kring hur) vinner flest ryggdunkningar. Jag har sett feminismen bli mer och mer elitistisk och raljant  de senaste åren. Och jag kan inte skriva under på det längre. Gör det mig till en ”sämre” feminist? 

För i det här person- och egofixerade samhället och samtiden glöms enligt mig (som också är ett självcentrerat pucko emellanåt) själva ... syftet bort. Alla vi feminister, oavsett typ, strävar ju förhoppningsvis efter samma grej – lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter oavsett kön. Det måste ju i alla fall i min bok även innebära att man vill inkludera så många som möjligt i den visionen. För känner man sig inkluderad kan man börja rannsaka. Och se sina egna mönster, privilegier och möjligheter att förändra.

Jag daltar inte med feministkritiska män, eller inte med någon som inte vill kalla sig feminist för den delen. Försöker däremot bemöta skeptiker mer sakligt. Tyvärr syns många feminister hellre raljera, nedvärdera nyfiken okunskap och dra skolgårdsmässiga haranger om manshat och analysbrist.

Exakt hur för det den feministiska kampen framåt förutom att man får en handfull likasinnade att känna sig lite mer sedda i 15 minuter?

2014 är året då jag slutar acceptera att bli dragen över samma kam som alla de här (för de är rätt många nu, och de skriker oftast högst) radikala och rabiata feministerna. Inte att jag någonsin kommer att bli mesig, men att var och varannan vecka bli tagen för att hellre vilja exkludera än inkludera är ren skit. Att agera så och samtidigt kalla sig feminist är ungefär lika effektivt för ett mer jämställt samhälle som att ställa sig i ett hörn på skolgården och blänga nedlåtande på alla andra.

Och kalla alla som problematiserar ens beteende och taktik för analyslösa, okunniga, inte ”riktiga” feminister...  Samtidigt som man själv säger sig kräva respekt.

En killkompis hamnade nyligen i en debatt på Facebook. När en för honom främmande tjej säger emot svarar han med en länk med fakta som stöder hans argument. Tjejen kontrar med att han är patriarkal som kör härskarteknik enbart för att hon är kvinna ... Och där är essensen i varför jag tycker den feministiska retoriken i många fall har gått för långt. För feminismen, den kan väl inte gå för långt så länge samhället ser ut som det gör?

+ Fittstim på tv
Fittstim – min kamp. Det har raljerats friskt kring Belinda Olssons nya SVT-serie. Jag ser den som en ögonöppnare. Oavsett om den visar sig vara kass eller inte.

- Självkritik
Intern självkritik är något alla grupper borde ägna sig åt, jodå.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset