Tack gode Gud för att sommaren är över. För jag klarar inte ännu en Östersjöfestival, Storsjöyra, Pridefestival, förortsfestival eller liten-svensk-håla-festival.
Ingen kan ha undgått denna explosion av stora och små sommarfestivaler, yror och kalas som pågår i vårt land. Men trots antalet verkar det ändå bara finnas två kategorier att välja mellan, minoritets- och majoritetsfestivaler.
Förortsfestivalen Hoodsfred och Pridefestivalen i Stockholm ingår i den förstnämnda kategorin och riktar sig främst till en politiskt korrekt
kulturell elit. Där samlas alla som anser sig vara utanför samhället för att fira att de är just utanför samhället. Allt som oftast verkar de trivas relativt bra i sin roll.
Vi som inte tillhör en minoritet, vi besöker dessa festivaler i hopp om att få ta del av annorlunda kultur, tradition eller livsstil. Men hur vi än försöker, med afrohår, kroppsfärg eller ”drag”, så hamnar vi ändå vid sidan om och ser på. Tittar på bögarna och flatorna i festivaltåget som spökar ut sig och verkar ha hur kul som helst. Kollar på invandrarkidsen på Hoodsfred som garvar och pratar blattesvenska som vi fattar hälften av. Vi betraktar. Vi är inte delaktiga. Men genom att vara där lindrar vi vårt gemensamma dåliga samvete. Ett bekvämt sätt att slippa umgås och lära känna varandra till vardags. Dessa festivaler snarare befäster utanförskap än blir en gemensam fest.

Jo, jag är kanske lite avundsjuk. Jag är nämligen majoritet, tillhör den andra festivalkategorin och det är snäppet värre. Hetero och ursvensk utan ett uns exotism, ingen spännande bakgrund eller annorlunda livsstil som skiljer mig från andra. Som majoritet innebär det att jag ska passa in i någon sorts Svensson-mall. Passerade förbi Hässleholm för några dagar sedan i tid för deras festival. Redan vid två på eftermiddagen var hälften av festivalbesökarna drängfulla. I partytält satt folk med hornförsedda skämthjälmar och åt älgburgare. I nästa tält spillde någon ut ljummen öl i plastglas i sin iver att trycka i sig en överfriterad langos. Mitt emellan hade någon ställt upp en vagn där man sålde värmepelletar. En lätt doft av urin låg i luften. Detta är den andra typen av sommarfestival som plågar varenda liten håla i hela riket under några sommarmånader. Jag betraktar och är än mindre delaktig. Om det här är hur Sveriges kommuner vill branda sig nationellt så är jag inte förvånad över massflykt.

Nä, det blir liksom aldrig någon riktig gräns-överskridande folkfest, med gamla och unga, minoritet och majoritet, lika och olika, sida vid sida på våra festivaler. Kanske för att vi är ett folk som sover åtta månader av tolv, är ovana och ganska usla på att ha kul. Kanske för att vi inte är spontana nog att ställa till med fest bara sådär, någon måste berätta när, var och varför. Min önskan inför nästa sommar är inte fler festivaler, utan färre men med högre kvalitet, mer uppfinningsrikedom och där fler passar in än en majoritet och minoritet.

Erika Augustinsson, frilansjournalist

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset