Nöje

Filmrecension: Den osynlige pojken

Ludovico Girardello är utmärkt i huvudrollen som den mobbade pojken Michele, var superkrafter börjar visa sig efter en Halloweenfest där han klätt ut sig till superhjälte. Pressbild.
Ludovico Girardello är utmärkt i huvudrollen som den mobbade pojken Michele, var superkrafter börjar visa sig efter en Halloweenfest där han klätt ut sig till superhjälte. Pressbild.

En mobbad pojkes värld vänds upp och ned när han får oväntade krafter. "Den osynlige pojken" är en välgjord hybrid av superhjältefilm och äventyrsfilm.

Egentligen var det väl bara en tidsfråga innan det senaste decenniets massiva våg av amerikansk superhjältefilm skulle få lustiga avkommor. Här är ett italienskt exempel, och ett välgjort sådant.

Bakom "Den osynlige pojken" står regissören Gabriele Salvatores (som vann en Oscar 1992 för "Mediterraneo"). Han är rätt typ av regissör för den här typen av spretig äventyrsfilm som har barn i mellanåldern som främsta målgrupp.

Salvatores gör ett utmärkt jobb, även om "Den osynlige pojken" inte direkt är någon uppvisning i subtilitet. I filmens centrum står Michele (Ludovico Girardello), en mobbad pojke som plötsligt upptäcker att han har förmågan att bli osynlig – och kanske mer därtill. Det blir inledningen till en avancerad intrig med förgreningar ända in i ryska Sibirien, där en hemlig organisation samlat människor med speciella förmågor för att använda dem i dunkla syften.

Det doftar mer "X-men" än "Batman", förstås, men "Den osynlige pojken" har kanske mer gemensamt med Alain Gagnols småruffiga filmer ("En katt i Paris", "Fantompojken") som inte väjer för det mörka men aldrig heller släpper barnperspektivet. Ella Lemhagens nytappning av "Pojken med guldbyxorna" skulle kunna vara en svensk motsvarighet i ton.

Snyggt är det, både vad gäller specialeffekter och det fåtal actionsekvenser som filmen innehåller – men det är ju inga Marvelbudgetar vi har att göra med här.

Framför allt fungerar filmen tack vare gedigna skådespelarinsatser, från de många birollsinnehavarna till Ludovico Girardello i huvudrollen. Girardello har både en valpigt och kaxig utstrålning som fungerar perfekt här, där superhjältekrafterna blir verktyg för att den hunsade Michele ska hitta sitt inre mod.

Åtminstone den italienska biopubliken får se mer av denna talang ganska snart. "Den osynlige pojken" har nämligen fått en uppföljare med planerad biopremiär nästa år, återigen med Salvatores bakom kameran. Med lite tur hittar även den filmen till Sverige.

Njutafilms
Förmågan att vara osynlig ger Michele möjligheter att göra nästan vad han vill, men han inser snabbt att krafterna inte bör missbrukas. Pressbild.
Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset