Nabila Abdul Fattah

NABILA ABDUL FATTAH Du, det kan vara så att jag har fel men det känns som att detta val har vart smutsigare än tidigare val. Med brandbomber utanför fp:s valstugor, nedbrunna sossestugor, dataintrång och lögnanklagelser erbjuder detta val mer dramatik än ett dubbelavsnitt av ”Våra bästa år”. Det är fascinerande att se dessa toppolitiker spela på sandlådenivå när det gäller att fiska röster.
 
Jag jobbar dagligen med barn och ungdomar och ser hur deras diskussioner och argument alltid utmynnar i att ”han började”. När jag sedan sätter på tv:n efter jobbet ser jag samma slags retorik från Sveriges ledande politiker. Ändå vill jag så gärna rösta, för jag känner verkligen att jag vill, det är inte bara för att jag känner att jag måste. Dessutom är jag hundra procent säker på att min pappa kommer att banka på min dörr på valdagen exakt klockan 08.00 och skrika ”I dag de val! Vi går jalla!”.

Missförstå mig rätt här. Bara min pappa är anledning nog att gå och rösta, det kommer han själv att se till. Det är kostymen och finskorna på, slipsen på plats och håret fixat för Den Stora Dagen. Men jag skulle må mycket bättre ifall jag själv kunde ställa klockan på exakt 08.00 och säga till mig själv ”Rösta i dag då, bruden! Yay! Pepp pepp!”.

Den sorgliga sanningen är den att det är näst intill plågsamt att ens behöva leva i Sverige under valtider eftersom allt fjäsk ger mig kväljningar. Som en full och otroligt desperat kille som försöker få med sig en tjej hem fem minuter innan krogen stänger på en lördagskväll. Stinkande och patetisk.

Jag vill vara lika lycklig som kurderna från Irak var när dom fick rösta, deras stolthet och lycka kunde lysa igenom betong. Är det för mycket att kräva av mig? Att uppskatta möjligheten att få göra sin röst hörd? För det får vi ju, med demokrati och allt vad det heter i vårt avlånga och vackra land.

Jag hoppas i och för sig att jag är en av få personer som känner så här, men i nuläget är jag nog mer pessimist än optimist i den frågan. Det känns som att det alltmer övergripande målet ständigt blir att rösta på det minst dåliga alternativet i stället för på det bästa. Man röstar inte för, utan emot, och hur resultatet än blir så är man missnöjd … Men man får trösta sig med att det kunde ha blivit värre. Man går vidare med sitt liv fyra år innan den desperata och fulla snubben börja stöta på en igen. Eller just ja … jag menar till valet.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset