Jo då, visst finns de i verkligheten. Småtjejerna som hörs. Som tar plats. Som käftar emot och protesterar högljutt mot orättvis behandling eller bara för att de är förbannade i största allmänhet. Tjejerna som vägrar rätta in sig i de duktiga flickornas led och som tröttnat på att vara samhällets små hjälpredor. De finns i verkligheten, men de utkämpar en daglig kamp ivrigt motarbetade av kamrater och vuxenvärlden. De är en förebild i teorin som ingen vill se i realiteten. De är verklighetens Pippi Långstrump.
Som lärare stöter man på minst en sådan tjej i varje klass. Oftast häckar hon i gruppen av stökiga, utåtagerande killar och har med lust anammat ett identiskt beteende: vägrar att ta av sig jackan i klassrummet. Kastar sudd och papperslappar på sina klasskamrater. Svarar på lärarens fråga utan att vare sig ha fått ordet eller räckt upp handen för att invänta det. Har inte gjort dagens läxa och har inte för avsikt att göra så mycket av de uppgifter den nitiska läraren delat ut. Men till skillnad från sina manliga gelikar har hon ett stort handikapp, hon är nämligen omgiven av alla de normgivande flickstudenterna. Och hon är deras raka motsats.

De flesta vuxna som jag känner, både i skolans artificiella värld och i den utanför klassrum och skolgårdar bekänner gärna att dessa flickor är ett problem. De väcker frustration och irritation på ett helt annat sätt än de utåtagerande pojkarna. Och trots att vi i dagens jämställdhetssträvande samhälle tjatar och påpekar om hur viktigt det är att unga tjejer tar för sig mer och gör sina röster hörda finns det inte mycket som är så provocerande som just en liten tjej med detta (manliga) beteende. Hon är ju så fel man kan komma. Säkert har hon damp, för hur ska vi annars kunna förklara hennes udda beteende?
Men är det i själva verket inte så att det är alla vi andra som är fel? Om inte annat så är vi ju dubbelmoralister. Vi läser glatt om Pippi Långstrump, denna malplacerade flicka som inte ber om ursäkt för sig och som skrämmer slag på både kafferepstanter, poliser och småskolelärarinnor med sin burdusa personlighet, men så fort boken är utläst och sänglampan är släckt upphör det idealet att gälla. Åtminstone för småflickor.

För alla älskar vi Pippi, men ingen vill ha henne i verkligheten. I verkligheten vill vi ha snälla, tysta tjejer som fogligt gör som vi säger till dem. Små duktiga hjälpredor som verkar både i hemmet och i skolan, gärna placerade bredvid en mindre foglig kille som ett humant valium.
Pojkarna å andra sidan, dem fortsätter vi att ursäkta och ta i försvar. Det är hormoner hit och myror i brallan dit. Och så länge vuxenvärlden signalerar vem som har rätt att vara stökig och vem som inte har den rätten kommer majoriteten av småflickorna sakta att socialiseras in i en passiviserad roll, vilket gynnar dem under sin uppväxt och i skolans värld, medan det i arbetslivet är pojkarna som skrattar mest hela vägen till jobbet.
Och så forsätter den patriarkala världslagen att råda i evigheters evighet. Amen.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset