Den världsberömda bron Ponte Vecchio leder över floden Arno, som delar Florens. Foto: Vito Arcomano/Fototeca ENIT
Den världsberömda bron Ponte Vecchio leder över floden Arno, som delar Florens. Foto: Vito Arcomano/Fototeca ENIT

Davidstaty på utsiktsplatsen Piazzale Michelangelo. Foto: Andreas Strömberg

Palazzo Vecchio på Piazza della Signoria spelar en huvudroll i filmen ”Hannibal”. Foto: Vito Arcomano/Fototeca ENIT

Florens är en perfekt promenadstad med kompakt kärna. Foto: Andreas Strömberg

Romantisk utsikt över staden från Piazzale Michelangelo. Foto: Andreas Strömberg

Vyerna från domkyrkan är minst sagt pampiga. Foto: Paola Ghirotti/Fototeca ENIT

God vedugnsbakad pizza på pizzeria Funiculì. Foto: Andreas Strömberg

Snart visar Florens upp sig från sin bästa sida. Under hösten glesnar turisthorderna, dagarna är klara och som gjorda för långa promenader genom staden. 

Gryningens dis har lättat och San Lorenzo-marknaden börjar långsamt få upp intensiteten. Turister och florentinare strosar uppför gatan och granskar utbudet av snygga skinnjackor och billiga märkesjeans.
Vi går vidare mot domkyrkan och får vara med om ett levande skådespel. Ett äldre amerikanskt par ber en konstnär som målar små akvareller av kyrkofasaden att skriva dit ”Peterskyrkan i Rom”, för de hinner inte åka dit på semester.
Konstnären brusar upp:
– No! Omöjligt. Det är åtminstone under min värdighet.

Sommartid är Florens en olidlig stad att vara i. Värmen är tung och trycket från turisterna är massivt. Man går i gåsmarsch på de trånga trottoarerna och får vänta i timmar på att komma in på museerna. Lokalbefolkningen håller sig borta och det känns nästan som att vara i en temapark.
På hösten är det helt annorlunda. Att säga man får ha staden för sig själv vore att ta i. Men staden blir lättare och angenämare.
Vi liksom bara slinker in på Bargellomuseet, Italiens nationalmuseum för skulptur.
Här finns en Davidstaty av Donatello med så perfekt form att tårarna är nära.

Därefter blir det glass – stracciatella (vanilj med chokladflarn) och ljuvlig kaffesmak på Florens bästa glassbar Perchè No?.
Sedan tar vi oss över floden Arno och upp bland Boboliträdgårdens vindlande gångar och planteringar. Vi lägger oss på rygg på en gräsmatta och låter solen värma oss. Höstens färger visar sig i ett fåtal gula löv.

Nästa dag strosar vi vidare i de lugna kvarteren på södra sida av floden Arno, ”Oltrarno” som florentinarna kallar området. Här är lätt att hitta favoritplatser bland intima torg med små fontäner och kaféer, långt från de stora turiststråken.
Piazza Santo Spirito har en avslappnad och bohemisk stämning. Konstnärer målar porträtt på plats och soft musik strömmar ut från baren Cabiria. Kyrkan Santo Spirito är ett av renässansens stora mästerverk av Brunelleschi.
Strax före solnedgången återvänder vi till centrum och favoritkrogen Antico Noè. Deras tryffelpasta och hackade florentinska T-benstek med lent Chiantivin ger ett lyckorus som räcker hela kvällen. Men här finns många andra lokala delikatesser man bör prova, som bred bandpasta, pappardelle, med vildsvinssås, eller vildsvinskorvar rakt av.
I dessa kvarter finns även flera mysiga barer. Bäst är Rex Café med en interiör som tycks inspirerad av den spanske arkitekten Antoni Gaudí och art nouveau. Atmosfären är elegant men ändå avspänd. Ur högtalarna strilar skön housemusik.
Hit kommer mest florentinare, som dricker en god aperitif, och internationella studenter, som sippar på en Martini on the rocks.

Tredje dagen börjar vi med billig sightseeing från buss 13 som går i en ringlinje upp till Piazzale Michelangelo, en utsiktsplats söder om centrum. Härifrån är vyn milsvid över stadens landmärken som rådhuset Palazzo Vecchios torn och domkyrkans enorma kupol.
En kul eftermiddagstur är att ta bussen på serpentinkurvorna upp till Fiesole. Utsikten känns igen från när Lucy fick sin första kyss i kostymfilmen ”Ett rum med utsikt”. Besök franciskanerklostret med sin rofylld atmosfär. Fiesole är nästan som att vara på landet, men ändå nära centrum.

På kvällen badar och vilar vi på hotellet innan vi går ut i den ljumma kvällen genom de tysta stenlagda gränderna bakom kyrkan Santa Maria Novella. Dagens smatter från alla vespor har förbytts i ett stillsamt sorl.
Vi går med målinriktade steg mot vårt favorittorg Piazza Santo Spirito. På Osteria Santo Spirito beställer vi den toskanska klassikern färsk ravioli burro e salvia, enorma ravioli med skirat smör och färsk salvia.
Jag tröttnar aldrig på den. Liksom jag adrig tröttnar på Florens.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset