Tänk om det är så att bussen motsvarar något slags miniformat av samhället? Då finns det faktiskt inget hopp om fred på jorden, skriver journalisten Malin Karim.

Detta är en debattartikel. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

Min inställning i livet är att ha tålamod med mina medmänniskor. Att vara vänligt inställd och hellre fria än fälla. Och den inställningen är himla lätt att ha i hemmets trygga vrå men sedan ger man sig ut i verkliga livet, konfronteras med skiten därute och frågar sig: Hur ska jag kunna älska min nästa?

Såhär. Jag åker buss. Först kommer en kvinna, hon har inte stått på busshållplatsen längre än jag, hon har inte ställt sig före mig i någon kö. Hon bara anser att när bussen kommer har hon rätt att segla förbi mig, som står mitt framför dörren, och bara trilla på. Fine, du är lite gammal, inte mycket, bara precis lagom för att jag ändå, med vinden vinande i ansiktet, ska acceptera ditt tilltag med en suck.

På bussen. Bakom mig sitter en snubbe som tänkte: ”Undrar om någon känner min skitdyra parfym?” Och sedan hällde på sig lite mer. Jag kan tala om för dig att vi förmodligen kände den redan när du ställde dig frågan. Vid det här laget är hela din omgivning doftparalyserad.
Snett över gången sitter mycket viktiga affärskvinnan som vill att vi ska veta att hon är mycket viktiga affärskvinnan eftersom hon pratar mycket högt i sin mobil. Med handsfree som hon givetvis håller upp framför munnen. Hon låter: ”Ah, ah. Ah, men vi måste optimera som jag sagt till Thomas från the get go. Ah, ah. Men precis. Ah. För att lyfta hela marknaden. ”
Och så fortsätter hon. Tror inte ens att hon har en destination eller att hon faktiskt pratar med en riktig person. Hon bara rajdar runt Stockholms bussnät dagarna i ända och pratar biznizz skithögt i sin munnära handsfree.

LÄS MER: Insändare: Ett ”oj” är inte att be om ursäkt

Sedan händer det. En man kommer på. En så kallad alfahanne med tunn quiltad jacka över en illasittande kostym och en läderportfölj i handen. Han har en hoprullad Dagens Industri inklämd under armen och andedräkten luktar gammalt kaffe. Han sätter sig bredvid mig och fäller ut benen i en så provocerande bred manspread att jag liksom långsamt kläms in och upp mot fönstret. Sedan tar han makligt upp sin skrynkliga DI och börjar läsa med en armposition som hade gjort danslärarna i Let´s Dance blankögda av stolthet. Jag existerar nu knappt. När det är dags för mig att gå av, tar det en suck, 20 prassel och ett låångsamt ihopförande av hans ben, som verkar ha låst sig i manspreadläget, innan jag kan pressa mig förbi. För inte reser han sig upp för att släppa ut mig, nej det vore för mycket begärt. Vilket resulterar i att jag slinker ut ur bussen medan dörrarna kniper efter mitt arsle.

Man skulle kunna säga att det är en liten bussresa för människan men en katastrof för mänskligheten. Tänk om det är så att bussen motsvarar något slags miniformat av samhället? Då finns det faktiskt inget hopp om fred på jorden. För om min önskan att känna kärlek inför min nästa raseras så totalt att min Gandhi-gloria kasar av efter en bussresa, hur ska då Israel och Palestina någonsin komma överens? Så ni förstår ju vad som måste hända nu? Vi måste börja visa hänsyn i kollektivtrafiken! Så tar vi världsfreden sedan.

Om debattören

  • 39 år
  • Journalist
  • Stockholm

LÄS MER: Insändare: Gravida får stå i trafiken, tycker jag

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset