Dylan (Justin Timberlake) och Jamie (Mila Kunis) är bästa vänner och bestämmer sig för att testa ett kk-förhållande.
Dylan (Justin Timberlake) och Jamie (Mila Kunis) är bästa vänner och bestämmer sig för att testa ett kk-förhållande.

En uppfriskande nystart för den förnedrade genren romcom kunde ”Friends with benefits” ha blivit. Men till slut blir det ändå för många klichéer för att det ska kännas riktigt fräscht.

Det är uppfriskande att Hollywood äntligen tar sig an de senaste årens romcomkris – jag kan knappt komma på någon genre som förnedrats så pass som den här.

Nu, i svallvågorna av Judd Apatow och en drös bromance-rullar, med hjälp av ett fräschare gäng skådespelare än Ashton Kutcher, Katherine Heigl, Jennifer Aniston, Gerard Butler och Kate Hudson dyker, inom loppet på två veckor, plötsligt två filmer upp som vill ge romcomen en ansiktslyftning: ”Crazy, stupid, love.” (premiär nästa vecka) samt ”Friends with benefits”.

Den senare, som alltså avhandlas här, påminner en del om magplasket ”No strings attached”, där Natalie Portman och Ashton Kutcher spelade kompisarna som inledde en ren och skär och misslyckad knullrelation.

Här är det Jamie (Mila Kunis) och Dylan (Justin Timberlake) som träffas mitt i karriären, blir bästa kompisar tack vare gemensam humor och bra käftslängeri, och bestämmer sig för att testa ett kk-förhållande – och får problem.

”Friends with benefits” är en underhållande och rar film, det kan inte förnekas. Och det är rätt kul att se Kunis och Timberlake leka runt i sänghalmen på ett, åtminstone med Hollywoodlinjalen mätt, lekfullt sätt. Men samtidigt som Will Gluck (som gjorde ”Easy A” häromsistens) låter sina rollfigurer ha som uttalat mål att undvika Hollywoods kärleksklichéer (i en scen skriker Jamie ”håll käften din dumma lögnare” åt Katherine Heigls namn på en filmaffisch), lyckas hans film inte göra detsamma. Vilket ärligt talat skapar en rätt schizofren känsla hos åskådaren.

Budskapet i ”Friend with benefits” blir i slutänden att klichéerna måste uppfyllas för att lycka ska uppstå. Ledsen, men att år 2011 göra en film om att det är lite sådär halvcrazy och kontroversiellt med kompissex och allt som inte är hetero-lycka, känns inte så fräscht.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset