Häromdagen strölyssnade jag på Spotify medan jag satt på jobbet med en helt hjärndöd uppgift. Ibland kommer jag in i perioder när ingen ny musik överhuvudtaget lyckas tränga sig in i min hjärna. Då tackar jag för browsefunktionen och ställer in mig på att lyssna på 90% låtar jag inte gillar, men de kommer i alla fall vara nya.

Den här gången valde jag Today’s Top Hits i genren pop. Efter att ha lyssnat igenom listan var det några saker som slog mig. Som att det nästan bara var kvinnliga artister med. Som att det mesta var sjukt svängigt, kaxigt och nästan politiskt (kul!). Och som att vad som kändes som var tredje låt gick ut på att i någon form dissa tjejer med smala kroppar.

I All About That Bass sjunger Meghan Trainor om att hon inte tänker vara någon streckgubbe (stick figure) och hur hennes mamma alltid har sagt att killar gillar booty. Nicki Minaj går rakt på sak i Anaconda med raden ”fuck you if you’re skinny”. För att citera Stockholmssyndromet: Nu är det stora lår som står på menyn. Det är inte det minsta svårt att förstå var rösterna kommer ifrån. Vi har i flera decennier matats med enormt enformiga, vita, smala kroppar i media. Som om det vore det enda som räknades, var värt att hyllas, eller ens fanns.

Det är inte bara sunt att unga kvinnliga artister reagerar på det – det är helt nödvändigt. Och jag tycker inte det minsta synd om oss skinny bitches (ja, jag tillhör kvinnorna som ligger närmare Trainors fruktade streckgubbe än Kim Kardashians kurvor). Vi har fortfarande privilegiet. De allra flesta annonser, filmer och modereportage görs för och om oss. Många klädaffärer hänger inte ens fram plagg i storlekar över 38. Det är helt vansinnigt. Ändå kan jag inte låta bli att tycka att det är lite deppigt att lösningen på kvinnors kroppsproblem så ofta måste vara att bli ännu mera kropp. Att i första raden i låttexten definiera sig utifrån sin klädstorlek, som att det vore det viktigaste. Och att ranka, hylla och dissa olika kvinnokroppar mot varandra, inte utifrån egen smak eller funktion, utan utifrån vad män gillar. För jo – för eller senare landar de där, varenda en av låtarna.

I all välmening är det så fruktansvärt tröttsamt. För det spelar ingen roll om idealet är att rumpan ska vara liten eller stor. Problemet är att rumpan överhuvudtaget ska recenseras och spela en huvudroll i människors liv. Idealisering av olika kroppsdelar blir inte bättre av att ett ideal ersätts av ett annat. Det är fortfarande bara ett sätt att boxa in och förminska människor. Tyvärr tvingas vi kvinnor leva med att andra gör det åt oss hela tiden, men jag önskar så innerligt att vi kunde låta bli att göra det själva.

Hiss: Djävulsdansen i SVT. Viktigt och vettigt om medberoende.

Diss: Evighetsförkylningar. Enda fördelen är att de i alla fall verkar drabba alla.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset