Jag förbannar mig själv för att jag aldrig såg något, skriver Elin Nilsson.
Jag förbannar mig själv för att jag aldrig såg något, skriver Elin Nilsson.

Nu när jag sprungit in i henne är det första jag gör att hålla en lång monolog om vilket härligt liv hon hade då. Hur avundsjuka alla var på henne för den orimligt snygga killen hon dejtade. Det berättar alltså jag om hennes liv. Utan att egentligen ha den minsta aning, skriver Elin Nilsson.

Detta är en kolumn. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

”Jag fick inte ha några egna vänner och hans killgäng kunde kalla mig hora hemma hos honom utan att han sa ifrån. Och … ibland hade vi sex fastän jag inte ville. Under högstadiet kände jag mig ensammast i hela världen.”

Jag andas in djupt, ställer ner min korg med varor, andas ut igen och blinkar hårt som för att se henne i ett nytt ljus. Tankarna går runt i huvudet för att komma på något passande att säga för att möta det jag just fått höra. Jag skäms över vad jag sagt till henne under de senaste två minuterna. Vi gick på samma skola och det var många år vi sist sågs. Vi har aldrig umgåtts men hejade på skolgården och bytte några snabba ord ibland. Nu när jag sprungit in i henne är det första jag gör att hålla en lång monolog om vilket härligt liv hon hade då. Hur avundsjuka alla var på henne för den orimligt snygga killen hon dejtade och deras kompisgäng som var så roliga som jag hoppas hon hållit kontakten med. Det berättar alltså jag om hennes liv. Utan att egentligen ha den minsta aning.

LÄS MER: Debatt: Inför självkänsla som ämne i skolan för att rädda våra ungdomar

Dagarna efter att ha träffat henne kunde jag inte sluta leta bland gamla skolkataloger och bilddagböcker efter tecken på hur hon beskrev sina tonår. Jag förbannar mig själv för att jag aldrig såg något. Och om det var så för henne – vad mer finns bakom det som syntes utåt hos människor från ungdomen?

Ytterligare några dagar senare hade Netflix-serien ”13 reasons why” premiär. Serien handlar om 17-åriga Hannah Baker som har tagit sitt liv och lämnat efter sig 13 kassettband där hon berättar för de efterlevande vad som fått henne att utföra självmordet. Därefter har så väl hyllningar som stark kritik riktats mot handlingen – eftersom den behandlar ett så starkt ämne.

När jag började titta på den kände jag direkt att det här är genialt. Likväl som livsviktigt. En historia om samma tid och plats kan berättas på helt motsatta sätt beroende på var betraktaren har stått. Det är bara huvudpersonen i det egna livet – en själv – som har exakt hela bilden av det. Jag har aldrig sett en så bra skildring av det som i ”13 reasons why”. I serien skickas en bild på Hannah som en kille tagit i en lekpark runt i skolan. Det blir början på slutet för henne. För varje person som ser bilden cirkulera blir det hela ganska harmlöst men för Hannah som får höra mängder av kommentarer om den i skolan och på fritiden är det att befinna sig mitt i en storm.

LÄS MER: Jag är psykologstudent och hjälplös inför min killes depression

Det finns saker som måste visas och inte bara kan sägas. Om vi säger till ungdomar att ”tänk på att behandla alla väl” har vi förvisso sagt något viktigt men vi har inte förklarat varför det är viktigt. Att skapa något som visar en hel tavla där vi ofta bara ser inramningen gör förhoppningsvis att fler stannar upp och reflekterar i skolan och inte bara i efterhand. Att berätta om det i serie med en dramaturgi och spänning som gör att man bara vill titta vidare är just genialiskt.

Det är viktigt att prata om självmord i skolan och alla elever ska veta var de kan vända sig för att få hjälp om de själva eller någon i deras närhet mår dåligt. Utöver det kan vi också förebygga mycket av dåligt mående om ungdomar själva får förståelse över hur stor inverkan de har i varandras liv.

Elin Nilsson

Om artikelförfattaren:

• Ålder: 25 år
• Gör: Föreläser på tema nätmobbning och internet
• Twitter, Instagram och Snapchat: @elin_sundsvall

Hjälplinjer – behöver du någon som lyssnar?

  • Självmordslinjen: Öppet dygnet runt alla dagar, tel 90 101 och chatt. Kvällar kl 18–22 har de flest volontärer på plats.
  • Nationella hjälplinjen: Alla dagar klockan 13–22, tel 0771–22 00 60
  • Barnens rätt i samhället (BRIS)
    Barnens telefon, för dig under 18 år: Alla dagar klockan 14–12, tel 116 111
    Vuxnas telefon – om barn: Vardagar klockan 9–12. Tel 0771–50 50 50
  • Jourhavande Medmänniska: Alla dagar klockan 21–06, tel 08–702 16 80

 Källa: NASP, Nationellt centrum för Suicidforskning och prevention av psykisk ohälsa.

LÄS MER: Så här debatterar du i Metro

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset