Spaniens förvandling till Europas hetaste designland leds av en rad ödsligt belägna hotell och restauranger. Micha van Dinther låter sig mättas av alla de innovativa intryck som spanska landsbygden erbjuder.

Spanien har alltid av någon out­grundlig anledning hamnat i skymundan av andra sydeuropeiska länders färdigheter. Ta design, till exempel. Vad kommer på tal först, om inte den välkända italienska formen? Spaniens lista av färdigheter däremot har tidigare inskränkts till att på sin höjd innefatta sol, sand, sangria och tapas.

Men inte längre. Som den underdog landet är har Spanien krupit fram och i vissa fall gått om sina grannländer. Spanjorerna är inte intresserade av att plagiera vinnande koncept, i stället löser man det på sitt eget innovativa vis.

Min resa genom fem av landets autonoma regioner mjukstartar med en kort bilfärd från Barcelona Sants till den lilla kustorten Sitges, lite drygt 35 kilometer söderut. På bästa läge har Hotel Alenti rest sitt minimalistiska bygge, och att stiga in genom den gigantiska glasdörren till den kliniskt vita interiören är som att ta sig ett djupt, syrerikt andetag.

I mitt tycke hade Alenti i de flesta sammanhang känts en aning väl sparsmakad – men i den galenskap som är Sitges har minimalismen sin plats. Under den stimmiga byns fasad har Sitges alltid varit något av en rebell. Ortens liberala rykte fick den under sent 1800-tal, då konstnärer, författare, intellektuella och bohemer med Santiago Rusiñol, Pablo Picasso, Joan Miró, Salvador Dalí och Federico García Lorca i spetsen tog sig hit för både arbete och lek.

Dagen efter bär det av tidigt – denna gång rakt ut i ingenmansland. Nu är det allvar. Teruel, strax över gränsen i Aragonien, är en av de provinser som har avfolkats mest i hela Spanien. Det melankoliska landskapet som susar förbi utanför fönsterrutan påvisar liten, om ens någon, växtvilja. På en liten grusväg strax intill landsvägen N-232 finner jag min nästa anhalt – det lilla familjeägda hotellet Consolación.

Ett ståtligt hermitage från 1300-talet har omvandlats till hotellobby, bibliotek, kök och restaurang, och rummen består av tio träkuber utströdda i Teruels dramatiska bergslandskap. Mina 36 kvadratmeter av avskildhet består av en dubbelsäng, en öppen spis och ett djupt badkar i svart skiffer nedsänkt i golvet. Kubens ena ytterfasad utgörs av en gigantisk glasvägg försedd med skjutdörrar och en liten terrass. Inte annat än natur så långt ögat kan nå.

Få nya lanthotell har fått så mycket uppmärksamhet som nästa anhalt på min resa – Aire de Bardenas. Sin ödsliga belägenhet mitt i Navarras böljande kullar, sin månbas Alpha-liknande utformning kan så klart ha med framgången att göra. Aire de Bardenas kvadratiska huvudbyggnad, ritad av arkitekterna Emiliano Lopéz och Monica Rivera, omges av en rad korridortarmar och kubistiska paviljonger.
Det blir knappast extremare än så här. Designmässigt alltså. Ett annor­lunda hotell – absolut. En en-gång-i-livet-upplevelse – i allra högsta grad.

I La Rioja är allt vänt mot solen. Solrosorna, solcellerna och vindruvsklasarna sträcker sig alla efter de varma strålarna. De pittoreska husen och de välmanikurerade trädgårdarna skvallrar tydligt om det välkända vindistriktets välmående.

I Rioja är vinturismen väl utvecklad, och många vingårdar har på senare år inlett en kärleksrelation med världens mest omtalade arkitekter.

Resultatet är ett antal fantasikreationer som platsar på sidorna i de glossigaste arkitekturtidskrifterna.
Villabuena de Alava, ett stenkast därifrån, har ännu inte hunnit exploateras. Tvärtom verkar den lilla byn vara totalt opåverkad av områdets vincirkus. Jag håller kurs mot kyrkan, som så ofta är de spanska samhällenas mittpunkt. Och mycket riktigt, där ligger byggnaden i form av en jättelik trave med rost- och betongfärgade kuber, och överskuggar på ett effektivt sätt allt annat i sikte.
Jag faller pladask för Viura och byn Villabuena.

Spaniens gastronomiska centrum anses av de flesta vara Baskien. Här talas det om ”det nya spanska köket”, en inriktning som kännetecknas av kreativitet och innovation samtidigt som den är djupt förankrad i landets kulinariska traditioner. Likt fornstora konstnärer som Dalí och Miró, målar landets kockar tavlor med hjälp av smaker.

Jag har bokat en sen lunch på Mugaritz, den tvåstjärniga krog som just nu anses vara världens femte bästa restaurang, på landsbygden en bit utanför San Sebastián. Hit hittar inte ens gps:en, något jag får erfara efter många omvägar i det gröna landskapet.
Den svartklädda servicen, som är större till antalet än gästerna, arbetar som ett väloljat maskineri. Brödstuvning med krabba, limaktig torsk, rosendoftande kött och lakritsstänger gjorda på ormbunksskott tillhör den magi som köket trollar fram. Lunchen liknar mer en show än en måltid, och frågan är om jag har kapitulerat tillräckligt för att njuta av alla de vältillagade rätterna. Det har varit en fantastisk resa, men det går inte att truga mer. Jag är övermätt på mat. Men inte bara det. Jag är också proppmätt på upplevelser. Jag pallar helt enkelt inte med fler intryck.

Och San Sebastiáns pintxos, Guggenheimmuseet i Bilbao, de arkitektritade vingårdarna i Duerodalen, hacienda El Bulli utanför Sevilla och Valencias coola boutiquehotell? Dem tar jag i nästa vända.
 

BILDEXTRA: Följ med på designsafari

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset