Där jag växte upp gick jag på samma skola som barnen till den lokala företagseliten. Bästa kompisen hade turkisktalande föräldrar som jobbade på samma fabrik som min morsa. Jag svor ibland på finska, därför att så många finskättade fanns där, skriver Göran Greider.
Där jag växte upp gick jag på samma skola som barnen till den lokala företagseliten. Bästa kompisen hade turkisktalande föräldrar som jobbade på samma fabrik som min morsa. Jag svor ibland på finska, därför att så många finskättade fanns där, skriver Göran Greider.

Jag blir förbannad när jag tänker på att det bestämts att ordet ”radikalisering” numera bara ska handla om jihadism, som är en religiöst fascistisk högeridé, skriver Göran Greider.

Detta är en kolumn. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

Ja, jag minns hur det känns att växa upp i ett samhälle där klasskillnaderna sakta men säkert minskar. Jag är född 1959. Min barndom sammanföll med en era då det för varje år blev allt mer självklart att jämlikheten ska öka. Mina föräldrar var typiska arbetare. Att det ännu fanns ett klassamhälle fattade jag känslomässigt – när morsan kastade sig iväg på cykeln i svarta höstmorgnar på väg till fabriken och min far redan klivit på bussen till sin fabrik.

LÄS MER: Cissi Wallin: Tuff kärlek är min paradgren som morsa

På orten där jag växte upp gick jag på samma skola som barnen till den lokala företagseliten. Bästa kompisen hade turkisktalande föräldrar som jobbade på samma fabrik som min morsa. Jag svor ibland på finska, därför att så många finskättade fanns där.

Men för evig tid fick jag denna självklara känsla i mig: Ett samhälle blir bättre om klyftorna minskar och jämlikheten oavbrutet ökar. Jag är ett barn av sextiotalets bästa, mest optimistiska sidor. Jag tål inte överheten och avskyr klassamhället. Som tonåring ”radikaliserades” jag politiskt. Just det: På den tiden betydde det där ordet att man blev engagerad för rättvisa och solidaritet. Jag blir förbannad när jag tänker på att det bestämts att ordet ”radikalisering” numera bara ska handla om jihadism, som är en religiöst fascistisk högeridé.

Men jag blev äldre. På åttiotalet kändes det i luften: Nu ska det inte talas om klassklyftor längre och helst inte alls om klass. Nyliberalismen hade landat i Sverige och västvärlden.

LÄS MER: Nisse Edwall: Jag trodde inte jag var missbrukare – jag hade fel

Men inte hos vanligt folk, utan hos eliterna. Åtta av tio svenskar anser nämligen att dagens Sverige är ett klassamhälle. Det visar en undersökning från tankesmedjan Katalys. Kort därpå slog Statistiska centralbyrån fast att den översta tiondelen har dragit ifrån alltmer när det gäller inkomster. Skillnaderna har inte varit så stora sedan mätningarna inleddes.

Så varför talas det inte mycket mer om klassklyftor och hur de skulle kunna jämnas ut? Svar: Den ekonomiska eliten gillar helt enkelt växande klassklyftor och den politiska eliten ­– även (s) – är för feg för att på allvar tala om det. Samhällsdebatten har, tyvärr, avradikaliserats.

Plus: Det håller inte med alla dessa deltävlingar i Mellon. Befriande att vägra se och höra skräpet!

Minus: Inte klokt att människor kan få vänta i månader och år på familjeåterförening!

Göran Greider

LÄS MER: Roland Poirier Martinsson: Sverige kan bli ett toppstyrt samhälle med en hård stat

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset
Mer om klass politik