Mottagningen svarade att de inte erbjöd någon behandling för personer som sålt sex. De som slutat sälja sex fick vända sig till psykiatrin – men där hade jag ju redan varit, skriver Gabriella Kärnekull Wolfe.

Detta är en kolumn. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

Mellan 14 till 19 års ålder gick jag i behandling på fem olika enheter inom psykiatrin och sjukvården. Jag fick bra hjälp, men aldrig utrymme att prata om alla mina sexköpares våld och övergrepp. Jag ville prata om det, men det var aldrig riktigt tillfälle. Först var jag för destruktiv för traumabehandling, och när jag slutade vara destruktiv ansågs jag må för bra. När jag hamnade hos någon som tyckte att jag behövde bearbeta mina upplevelser, fanns inte kompetensen. Jag gav upp och tänkte att jag får väl leva med det.

LÄS MER: Gabriella Kärnekull Wolfe: Samhällets syn på prostitution inte bättre än strippklubbägarens

Något halvår senare kom #metoo och berättelserna om andras övergrepp väckte minnen om mina egna. Jag började må sämre. Jag kunde inte gå ut med min hund utan att börja gråta, jag orkade inte gå till jobbet och hade minnesbilder som rullade runt i huvudet. Jag hade hört talas om Stockholms Mikamottagning, en verksamhet med spetskompetens om prostitution, och bestämde mig för att ringa upp.

Men mottagningen svarade att de inte erbjöd någon behandling för personer som sålt sex. Sedan socialnämndens nedmontering av verksamheten 2016 jobbade de bara uppsökande. De som slutat sälja sex fick vända sig till psykiatrin – men där hade jag ju redan varit.

De som slutat sälja sex fick vända sig till psykiatrin – men där hade jag ju redan varit.

Jag visste inte vad jag skulle göra. Mina föräldrar erbjöd sig att betala för en privat terapeut, och där går jag nu. Jag får bra hjälp, men alla med erfarenhet av prostitution har förstås inte råd med en privat terapeut. Var ska de vända sig?

I föreningen #intedinhora som vi startade som ett upprop under #metoo möter vi människor varje vecka som vill ha svar på den frågan. Vi har inga svar. I mindre städer finns inga spetsverksamheter, så vi ber dem att testa sin lokala BUP-mottagning eller vårdcentral. Där kanske de får hjälp, kanske blir de bemötta med okunskap eller bollas runt. Det är ett lotteri.

LÄS MER: Gabriella Kärnekull Wolfe: Att prata med barn om prostitution kanske låter dumt – men det är det inte

I storstäderna finns bra ideella verksamheter, men eftersom landstinget och kommunen inte erbjuder någon hjälp har de flera års kötid. Hur många år orkar man gå runt med minnesbilder om hundratals övergrepp?

Om vi är överens om att personer som utsatts i prostitution förtjänar adekvat hjälp att bearbeta sina upplevelser, måste vi också vara beredda att avsätta resurser för att det ska vara möjligt. Vi väntar fortfarande på att det ska hända.

Gabriella Kärnekull Wolfe

Plus: #intedinhora:s medlemsträffar, åh vad jag gillar er!
Minus: Julmat, vad är grejen egentligen?
Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset