Vad är viktigast för ett barn: närvarande vuxna under uppväxten, eller en årlig resa till Thailand? Flera perspektiv, eller en ny surfplatta? Känslan att de kan bli vad de vill, eller en icke-begagnad barnvagn?

För de flesta tror jag att svaren är ganska enkla. Vi har levt tillräckligt länge för att veta att över en viss nivå, där man inte behöver oroa sig för att få fram mat på bordet och betala hyran, är fler prylar inte vägen till lycka. Folk ligger inte på dödsbädden och önskar att de hade tillbringat mindre tid med sina familjer och mer tid med sina saker. De flesta av oss tycker att frihet, självförtroende och ett visst mått av punkighet är saker som vi gärna vill förmedla till våra barn.

Så vad tusan är det som händer? De senaste åren har många människor i min närhet börjat få barn. Det innebär att de ska vara föräldralediga. Och precis där verkar det som att många helt plötsligt byter svar på frågorna man nyss hade en så tydlig uppfattning om. För även bland mina välutbildade, välbetalda och jämställdhetsivrande bekanta faller föräldraledigheten ut på precis samma sätt: 25-30 procent av dagarna till pappan, och resten till mamman. Anledningen är alltid densamma: ekonomi. Vi skulle så gärna vilja, men han tjänar ju mer än vad hon gör. Eller så är det preciiiiis läge för befordran, och det vore så dumt att missa. Eller någon annan av hundra varianter på temat "så himla tråkigt men vi har inte råd med jämställdhet, faktiskt".

Sorry, men det argumentet flyger inte. Det finns olika skäl till att folk inte delar föräldraledigheten lika. Vissa anser att den ena föräldern rent biologiskt eller socialt är bättre lämpad att ta hand om barn, medan den andra är bättre på att tjäna pengar. Andra kanske inte tycker att jämställdhet är eftersträvansvärt. Men ekonomi är inte ett giltigt skäl för att överge sina värderingar. Barn kommer nämligen inte med storken. De flesta barn som föds i Sverige är planerade och efterlängtade. Om man låter karriären komma i vägen för ett nyfött barn så handlar det inte om slump eller otur, utan om ett eget val.

För även om föräldraskap så klart handlar om mer än de där första åren i ett barns liv, så är det då det börjar. Det är då vi som vuxna blir (eller inte blir) bekväma med föräldraskapet. Det är där de närvarande vuxna, de många perspektiven och de olika möjligheterna presenteras för första gången. Att då prioritera en ny smartphone framför chansen för ett barn att få knyta an till flera vuxna, och låtsas att det bara råkade bli så av en slump, är faktiskt galenskap.

+ Astrid. Dokumentären om Astrid Lindgren är ett måste. Finns på SVT Play till den 31/1.

- SVT:s dekor. Varför har de låtit en pårökt collegestudent från USA:s västkust inreda alla studior?

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset