Annika Olofsdotter Bergström – Koordinator SuperMarits nätverk

Det är stor brist på programmerare och särskilt kvinnliga sådana. Varför, är den ständiga frågan. Det finns många svar. När jag var spelstudent kallade en av mina lärare programmerare för ”monkeys”. Vem vill kallas apa när man har nog med att förstå vad programmeringsläraren pratar om, eftersom han väljer att lära ut kod på en nivå som inte motsvarar nybörjare, han vägrar svara på frågor och vill bara hänga med de vassaste killarna. Jag hade nog med att försöka förstå vad ”else if” hade att göra med min kreativitet. Jag blev inte programmerare.

Det finns också en massa fördomar om programmerare: att de är fula och nördiga eller att de är små Einsteins och väldigt speciella, ungefär samma sak som socialt inkompetenta.
Väldigt sällan pratar man om programmering som skapande, som ett kreativt sätt att förverkliga idéer på. Ett annat sätt att skriva. Tänk om man fick lära sig programmering genom en social mjukvara där man stretchar möjligheterna till kommunikation och får direkt respons på det man gör. Om kulturen och attityden kring programmering förändrades skulle fler kvinnor välja den vägen.

Forskaren Sadie Plant skriver att programmering och vävning har liknande grund. Att väva är samma sorts matematiska tänkande med hjälp av en maskin som styrs av ett mänskligt behov av att uttrycka sig. Skillnaden är att vävning anses vara kvinnligt och programmering manligt. Kvinnor har i alla århundraden bringat ordning i kaos med hjälp av sina vävstolar, tänkt i matematiska termer för att kommunicera bilder som de har inom sig. Denna jämförelse är lika fantastisk som den är viktig för att få fler kvinnor att inse att programmering är något som de kan använda sig av och bli duktiga på. Lika viktigt som det är att få fler spelmän att förstå att kvinnor kan bli programmerare om man bara börjar lära ut programmering på ett annorlunda sätt.

Jag tycker att det är en kanonidé att försöka få fler kvinnor att bli spelutvecklare, men min erfarenhet av ”spelutvecklare” är att de har en brinnande passion för just spel och programmering, har hållit på i flera år med demomiljöer och är grymma programmerare redan innan de kommer ut på den professionella marknaden.
Det kanske är just sådana här fördomar som gör att kvinnorna aldrig vill ta i en kod för att de tror att de måste ha brunnit för spel och programmering sedan de föddes.
Jag är säker på att det finns en massa Penelopes där ute som, om de bara inte raderade sin kod på kvällen, skulle kunna förändra en hel bransch.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset