"Vår historia är bred, brokig och komplex. Bara en idiot – till exempel en sådan som hatar barn – skulle kunna få för sig att det bara finns ett enda godkänt sätt att skildra den", skriver Jack Werner.

”Några svenskar är visst sura över att ett grekiskt-sicilianskt helgon inte spelas av en blek och blond person.” Så torrt och tjusigt rapporterade den engelskspråkiga tidningen The Locals redaktionschef, James Savage, om vreden som mött Åhléns annonser där en pojke fick vara Lucia. Det fåtal förbannade svenskar som inte kunde hantera att en 90 år gammal tradition (det var först på 1920-talet Luciafirandet som det ser ut i dag lanserades) baserad på, men i princip helt utan några tydliga kopplingar till, en omkring 1 700 år gammal helgonlegend (i vilken Lucia genomgick en icke-saffransrelaterad tortyrprocess som hade kunnat utgöra en egen Saw-film) hanterades med viss konstnärlig frihet har återigen försatt landet i existentiell kris.

En inte oäven gissning från min sida är att de som uttryckt sitt missnöje över att ha tvingats se ett leende barn på bild är samma personer som någon gång anlagt en myndig min och gjort honnör för det ihopskrapade ”medborgargardet” Soldiers of Odin. Åt dem har jag alltid fnissat lite, och då inte bara för att en samling medelmåttor med webbshopsknogjärn i ens fem minuter tror sig kunna utgöra en spjutspets i självaste Odens armé. Nä, för mig är ändå den största missen att de tror sig veta vem Oden var. I ”Iron Age Myth and Materiality” framlägger den danska arkeologen Lotte Hedeager ett kontroversiellt men fascinerande förslag: historien om Oden var, som den beskrevs i Snorre Sturlassons inflytelserika ”Edda”, om inte direkt inspirerad så rakt av stulen från historien om hunnen Attilas erövringar. Hedeager lägger fram likhet efter likhet, Oden och Attila emellan, och läsaren börjar undra: är vår bild av asarnas krigsgud ett plagiat av en verklig erövrare från öst?

LÄS MER: Jack Werner: ”Journalistiken befinner sig i en egen liten filterbubbla”

Inte mig emot. Jag älskar när berättelser jag trodde var harmlösa visar sig dölja en dolk av verklighet. I P1-programmet Vetenskapsradion Historia berättades i februari om Hugleik, den äldsta kända historiska svensken, nämnd i hjältesagan Beowulf. Men historikern Bo Erikssons riktiga knockout till poäng kom i och med en annan koppling. Beowulf utspelar sig på 500-talet, i de respektingivande ruinerna efter den fallna stormakten Rom. Överallt fanns rester av ett försvunnet historiskt kejsardöme. Det lyste igenom i hjältesagan, som sedan J.R.R Tolkien läste och blev inspirerad av. Har du någonsin tänkt på det, att de storslagna miljöerna i Sagan om Ringen är fulla av lämningar, slottsruiner, statyer, dammiga pelare, från äldre riken? Det är ruiner direkt lånade från 500-talets Europa. Som du känner inför dem, kände den generation som fick höra om Attila från sina föräldrar inför Europas lämningar.

Vår historia är bred, brokig och komplex. Bara en idiot – till exempel en sådan som hatar barn – skulle kunna få för sig att det bara finns ett enda godkänt sätt att skildra den.

Marcus Jerrängs leggings med ”Skända opinonen”-tryck. Kolla in dem på nätet. 

Den monstruösa enfaldighet med vilken vissa debattörer medvetet missförstått begreppet ”agendasättande”.

LÄS MER: Jack Werner: ”De röstade på Trump för att han är den enda tegelsten de har”

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset