Under hela min skolgång omgavs jag av unga män som knöt nävar i fickor på Adidas-zippers och odlade sitt missnöje mot samhället i stort. Eller till en början: det som skrämde dem. Som att känna efter och konfrontera sina rädslor. Många av dem började senare slåss. Det är också ett sätt att konfrontera rädslor, sa något till dem någon gång där under höstterminen i nian. 

För ett år sedan startades hashtagen #prataomdet på Twitter. Vi skulle börja prata om sexuella gråzoner och när det inte känts okej. Ett år senare, nu i veckan, kom #killgruppen. Tanken var enkel: skapa debatt om mansnormen som fortsätter säga åt män att känslor är lika med svaghet är lika med tillkortakommande är lika med utstött och oönskad – är i slutändan lika med "ingen riktig man". 

Kritiken blev massiv. Inte helt oväntat. De som knutit nävarna allra hårdast i sina zippers, kanske i decennier, var nog de som fräste högst. "Gråt då din fjolla", lät inte vänta på sig. 

Jag tittar på säsongsavslutningen av "Uppdrag Granskning". Högerextrema män som på allvar tror att islam ska ta över och styra Europa. De är inte Breivik-störda, men de hatar. Överförfriskade britter och en och annan svenne som står på brittisk pub och plockar fram den där knuta näven och bara låter år av samhällshat, missnöje över utanförskap och ren ångest stråla genom de nyutsträckta fingertopparna. Som att någon för första gången ser deras känslor på riktigt. Det finns så oerhört mycket tragik i de här tv-bilderna.

Jag växte upp med en äldre bror. Redan tidigt märkte jag skillnaden. På hur vuxenvärlden bemötte oss olika beroende på våra kön. Han fick iklä sig storebrorsrollen där tuff och tålig var enda verktygen. Mig curlade de sönder. Grinade jag applåderas det. Att han i själva verket var en känslig liten kille tycktes det inte riktigt vara värt att ta på allvar.

Tack och lov blev han en vettig person, men vad händer med alla de där småkillarna som faller igenom maskorna? Vem fångar upp dem innan deras frustration över att inte få vara ledsna, små, känsliga, rädda, osedda och ynkliga eskalerar till det där missnöjet? Det där missnöjet som kan skapa rent hat. Som i sin tur fortsätter ge en sedan länge förlegad mansroll konstgjord andning.

Om inte ens en simpel hashtag på Twitter kan få finnas utan hat och hån, hur når vi då de där unga männen som redan i högstadiet börja knyta näven i fickan i takt med att klumpen i magen växer? Jag bara undrar.

+ Machofabriken som tagit fram utmärkt utbildningsmaterial för att motverka just begränsande, farliga mansroller.

Att folk på allvar skadar sina relationer för julhets. Lägg ner det där.  

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset