Finklädd bilmek.
Finklädd bilmek.

Operabaren har vårdat nervsvaga konstnärer i 300 år. Björn af Kleen tar en tårtbit och noterar ett generationsglapp.

Lotta Bergseth

Operabaren är gubbigt däst, patriarkalt pösig, men samtidigt underhållande vresig, tycker Metros Björn af Kleen.

Lotta Bergseth

Historia i väggarna.

Jag undrar hur många hjärtattacker, blodproppar och andra manliga välfärdssjukdomar som Operabaren egentligen har på sitt samvete. Operabaren är som ett monument över Leif GW Persson: en lika skräckinjagande som underhållande kulturinstitution.

Krogen är gubbigt däst, patriarkalt pösig, men samtidigt underhållande vresig i sin vägran att förändra sig. Ingen annan krog har mod att vara så arrogant som Operabaren. Det finns ingen foajé, ingen synlig hovmästare och det lilla rummet saknar centrum och därmed periferi: ingenstans kan man gömma sig, varpå restaurangen verkligen blir intim som ett vardagsrum; sekt-lik.

Man äter halvliggande i djupa chesterfieldfåtöljer impregnerade av k-märkt gubbröv. Det är mondänt men också melankoliskt: hur många äktenskap har de här tunga möblerna sett glida uti, hur många faderskap har gått förlorade på Operabaren?
Sven-Bertil Taube har berättat att det första telefonnummer som hans son Jesper lärde sig gick till Operabaren. ”Där satt jag”.

Kyparna är egensinniga och lättirriterade, ungefär som gubbarna på en bilmek. De är effektiva och kunniga men för stolta och måna om sin egen integritet för att skapa trivsel; en oförglömlig kväll fick vi skäll för att vi frågade efter pommes till råbiffen.

Jag tror Operabaren står vid ett vägskäl. Ska man hålla kvar i sin dyra och reaktionära meny eller långsamt försöka anpassa sig till en ny generation kulturarbetare – som också gillar tradition men som är för mån om sin egen hälsa för att vilja runda av Oxfilémedaljonger för 330 kronor med Oscar II:s tårta, en söt sak med smörkräm för 79 kronor biten.

Det knarriga med Operabaren är kul – Olle Wästberg som glömmer portföljen, gubbar som harklar och snyter sig över lunchsnaps – men maten är så tung att den ibland får en bismak av instängt ålderdomshem. Potatisbitarna i Biff Rydberg för 299 kronor är så stora att tallriken verkar baktung och brölig som en överårig engelsk fotbollssupporter.  

På vardagskvällar märker man generationsglappet: det gamla gardet stapplar ut vid tio och inget nytt tar vid – ungdomarna hänger vägg i vägg på den luftigare Bakfickan, där den halstrade råbiffen är några tior billigare. Jag hör dock att krogräven Claes Britton, en bekant till mig, inkallats för att vädra ut något av den mjälliga självgodheten. Det tyder på rar självinsikt.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset