”I själ och hjärta hade jag gärna varit barnmorska. Jag tycker att det är ett fantastiskt arbete”, säger Gudrun Schyman, partiledare för Feministiskt Initiativ.
”I själ och hjärta hade jag gärna varit barnmorska. Jag tycker att det är ett fantastiskt arbete”, säger Gudrun Schyman, partiledare för Feministiskt Initiativ.

Vänsterpartiet satte stopp för hennes feministiska idéer. De gick för långt och ansågs kunna splittra partiet. Det hävdar Feministisk initiativs partiledare Gudrun Schyman. Som i dag gör succé med att återupprepa samma politiska åsikter och visor som då. Samt kräver färre nya kök och badrum.

”Jämlikhet mellan könen”. ”Lika lön för kvinnor män”. ”Sex timmars arbetsdag”.

Meningarna ovan skulle kunna vara hämtade från Feministiskt initiativs partiprogram, men i själva verket är det rubriker på riksdagsmotioner som Gudrun Schyman skrev för Vänsterpartiet för 20-22 år sedan. 

– Jag lämnat ett parti och startat ett nytt, men håller fast i de teman jag alltid hållit på med, säger Gudrun Schyman som ännu en gång lyckats återhämta sig efter årens många skandalrubriker om alkoholism, skattefiffel och plagiat.

Under hennes partiledarskap (1993-2003) växte Vänsterpartiet till att bli Sveriges tredje största politiska parti med rekordhöga 12 procent av rösterna vid riksdagsvalet 1998. Nu driver hon framgångsrikt Feministiskt initiativ och är något av en joker i höstens riksdagsval.

Du var kommunist innan du blev feminist?

– Nej, jag har aldrig kallat mig för det någonsin, men jag var ledare för ett parti (Vänsterpartiet) som en gång i tiden var ett kommunistparti. Jag var väldigt drivande i att modernisera det partiet.

Okej. Ja, du lär vara den som såg till att feminismen fick en framskjuten position i Vänsterpartiets partiprogram.

– Ja, absolut. Jag drev det väldigt hårt. Det var flera nödvändiga moderniseringssteg. Det ena var att ta avstånd från kommunismen och det innebar också att vi bytte namn (från Vänsterpartiet kommunisterna till enbart Vänsterpartiet). Sedan återkom jag nästa kongress med att föra in feminismen. 

Du lämnade Vänsterpartiet 2004 för att bedriva feministisk politik som politisk vilde i riksdagen. Det måste betyda att du inte fick gehör för dina idéer?

– Det tog stopp. Det gick bra under en ganska lång tid, men det fanns en gräns, där de tyckte att det var för mycket feminism. När vi skulle ut i valrörelsen 2002 ville jag driva det väldigt tydligt med en kampanj om kvinnofrågor, men fick inte igenom det. Det var ingen som sa att jag hade fel, men partiet var inte moget. Det skulle innebära en splittring och vi kunde inte gå in i valrörelsen med ett splittrat parti. Jag hoppade inte av då, men jag bestämde mig redan då för att jag skulle sluta efter valet. Jag var övertygad om att man måste driva de här frågorna på ett mer tydligt sätt.

Vänsterpartiet var inte glada över att du behöll din plats i riksdagen.

– Jag hade liksom ett personligt mandat, jag hade väldigt mycket personkryss. Det var då jag gav mig ut i samtal med andra feminister från många håll och kanter för att diskutera: Hur ska man få de här frågorna att bli en del av politiken med samma tyngd som andra frågor – och sluta se dem som sidofrågor och särintressen. De samtalen mynnade så småningom ut i bildandet av Feministiskt initiativ.

Vänsterpartiets partiledare, Jonas Sjöstedt, satt i partistyrelsen när du sjösatte dina feministiska idéer. Var han en av motståndarna?

– Jag kommer uppriktigt sagt inte riktigt ihåg vad han stod i den frågan, han satt ju i Bryssel då (som EU-parlamentariker). Han satt inte i verkställande utskottet, och det var de som sa nej. Partistyrelsen sa också nej. Men jag tror nog att han tyckte som majoriteten då. Det var inte några som tyckte som jag.

Feministiskt initiativ har värvat många medlemmar via omtalade ”homepartyn”. Men blir inte många besvikna? Det är ju inget party alls, utan du som håller föredrag.

– Ja, det är en föreläsning. Men nej, folk blir inte besvikna, folk blir fullkomligt överlyckliga. Det är just då som många för första gången får klart för sig hur samhället fungerar, vad politik är för någonting, och vad de olika politiska partierna har för funktion. Det borde vara en vara en grundutbildning i skolan.

Hur länge behövs det här initiativet?

– När vi uppnått målen, när vi har ett samhälle som är jämställt och fritt från alla former av diskriminering, då lägger vi absolut av. Ett politiskt parti är ett verktyg och för mig har det aldrig varit någonting som man kan binda upp i hundra år och fira med fanfarer och så. Det är ingen kyrka man driver. Det handlar om att få förändring. Och när de här målen är uppfyllda... ja, då behövs ju inte det här partiet.

Vad ser du för tidsperspektiv på det?

– Jag ser inget. Det enda jag vet är att utan ett långsiktigt, systematiskt organiserat arbete kommer det inte att ske. Det är ingenting som sker av sig självt, det finns ett väldigt stort motstånd. Nu har vi tagit oss in i de rummen där man formulerar problemen och det är ju det första steget att få bort de där idéerna om att det är sidointressen och särfrågor. Vi får också bort den där idén om att det skulle vara någon form av kvinnofrågor, utan det handlar om grundläggande samhällsproblem. 

Du pratar om motstånd, alla vill väl ha jämlikhet?

– Alla har hittills gått omkring och sagt att de vill ha jämställdhet. Det har funnits en föreställning om att i de här frågorna har vi konsensus, alla tycker det, alla vill ha ett samhälle som är fritt från diskriminering. Men det är inte enskilda människor som råkar enskilt illa ut vid enskilda tillfällen, vare sig det är våldtäkter eller för låga löner eller att man inte får komma till en anställning för att namnet vittnar om att man är född på andra sidan jordklotet.

–  Det är en fråga om strukturer, mönster av makt, som finns i samhället och dem måste vi synliggöra för att få upp de här frågorna som viktiga politiska frågor. För oss handlar det om att vi ser hur grundläggande kön är. Vi ser också hur det hänger ihop med klass, etnicitet, sexualitet, funktionalitet och upplever att alla de här maktfrågorna finns i en samtidighet och påverkar varandra. 

Du har makt du också. När Metro nyligen rankade nöjes- och kultursveriges mäktigaste personer hamnade du på femtonde plats. Främst för att du fått många artister att bekänna färg genom att medverka på ett samlingsalbum till förmån för partiet.

– Jaså minsann. Ja, det är väldigt många kulturarbetare av olika slag som supportrar Feministiskt initiativ och som är med den här rörelsen. Vi utmanar traditionella bilder av hur det ser ut och är gränsöverskridande, och det ligger ju i väldigt hög grad också i kulturen som begrepp. Vi menar ju på fullaste allvar att kulturen är själva nyckeln i att bygga det demokratiska samhället.

Men de större artisterna var lite snåla. De släppte bara ifrån sig gammal skåpmat istället för att bjuda på något nytt.

– Så ser inte jag det. Jag ser det som att de vill bidra. Det är fantastiskt och otroligt bra varierat. Så många, och det blev mycket större än vad vi hade trott.

De rödgröna välkomnade framgångarna i EU-valet. Räknar du med att de kommer att bjuda upp till dans efter riksdagsvalet i höst? 

– De välkomnar oss och konstigt vore om de inte gjorde det. För de vet ju att de har försökt att lyfta de frågorna själva, men inte lyckats särskilt bra. Och de behöver vår kunskap för att kunna få en större kraft i det här arbetet som vi, åtminstone bitvis, är överens om. 

Den borgerliga sidan viftar med ett rött kort så fort Feministiskt initiativ nämns och varnar för att ni är socialister.

– Ja, så är det ju. För dem är klassfrågan ett av skälen till varför de gjort så lite på det här området. Men jag ska säga att när socialdemokraterna hade regeringsinnehavet så gjorde de för lite också. Vi bildades under socialdemokratisk regering, men sedan dess har frågorna till och med sjunkit i intresse. Att många nu försöker hissa feministflagg är för att vi finns.

Feministiskt initiativ väckte stort internationellt intresse i och med att partiet fick ett mandat i EU-parlamentet. Vad är man nyfiken på? 

– Det är första gången ett ideologiskt, självständigt feministiskt parti kommer upp i ett val och kommer in i ett centralt, parlamentariskt forum. Vi skriver ju historia.

Men omvärlden upplever ju Sverige som ett väldigt jämställt land. Tycker inte de att det är konstigt med ett feministiskt parti från Sverige?

– Konstigt vill jag inte säga, det finns snarare en nyfikenhet just för att Sverige kommit så långt. Det här visar att vi kan föra oss med våra egna mål. Det ger en väldig inspiration. För de har precis samma problem i alla andra länder.

95 procent av Feministiskt initiativs väljare tycker att jämställdhet är den viktigaste samhällsfrågan. Samtidigt är partiet det minst jämställda. 85 procent av namnen på era valsedlar tillhör kvinnor.

– Ja, men jämställdhet är någonting väldigt mycket större än bara representationsfrågan. Feminister av alla de slag, oavsett kön och ålder, är välkomna till Feministiskt initiativ. Att vara feminist har inte att göra med vilket kön man har, utan det har mer att göra med vilket samhälle man vill ha. Ett jämställt samhälle med frihet från alla former av diskriminering.

– Representationsfrågan är däremot ett samhällsproblem om man har en väldigt ojämn representation inom områden där det finns mycket makt. Vi kommer att ställa krav på jämn könsfördelning i EU. Vi driver också frågan när det gäller det privata näringslivet och styrelserummen. Där råder en form av patriarkal kvotering, som utestänger väldigt mycket kunskap och erfarenheter som halva av befolkningen har. Det är ett jätteproblem. Det finns inte några rationella skäl till att det ser ut som det gör, utan det handlar om makt.

Samtidigt är det kvinnorna som i allt högre grad utbildar sig. 58 procent kvinnor bedriver högskolestudier mot 42 procent män. Det borde väl innebära att på sikt kommer en naturlig maktförskjutning?   

– Nej, det kommer inget naturligt. Det som presenteras som naturligt fortfarande det är ju liksom det patriarkala samhället. Där är det en väldigt tydlig föreställning om att makten är en man. 

Alla partier, förutom Vänsterpartiet, har kvinnoförbund (Miljöpartiet har en  jämställdhetskommitté). Ska ni skaffa ett mansförbund?

– Nej, att partierna har kvinnoförbund är också en illustration på det här gamla tänkandet att kvinnor är någonting för sig. Kvinnor ska prata med andra kvinnor om sina gemensamma angelägenheter och forma ståndpunkter. Sedan ska de övertyga sitt eget parti. Det här är en gammal patriarkalisk kvarleva. Jag hoppas att de slutar upp med de här kvinnoförbunden.

Gång på gång återupprepas det i media att du en gång skrev en motion som krävde en särskild mansskatt.

– Nej, det gjorde jag inte. Det var en mediekonstruktion. Jag skrev en motion om att jag ville att staten skulle synliggöra och kartlägga kostnaderna för mäns våld mot kvinnor. Det är en enorm samhällskostnad och den ville jag få siffror på, för ibland är det lättare att ta fram stora problem om man gör det i form av siffror. Men vi blev nekade det. Vi fick inte igenom den motionen. Det var så svårt, det skulle kosta och det var bättre att lägga de pengarna på att skydda kvinnor eller vad det nu var. 

”Det blir då naturligt att fråga sig på vilket sätt män kollektivt skall ta det ekonomiska ansvaret för mäns våld mot kvinnor”, stod det.

– Ja, det stod så i en passus, att det kanske också ska diskuteras hur den här kostnaden ska fördelas. Det är en stor samhällskostnad och i dag betalar kvinnor med kollektiv rädsla. Vi måste förhålla oss till det faktum att vi inte är säkra i samhället. Vi måste förhålla oss hela tiden, gå omvägar eller gå på vissa ställen eller ha mobilen i handen och så vidare. Det här är väldigt ojämn fördelning av ansvar i den här frågan. Det döpte media om till en mansskatt.

Statsminister Fredrik Reinfeldt (M) anklagar Feministisk initiativ för att lova för mycket och menar att ni saknar en ekonomisk politik.

– Vi är ju ett nytt parti. Vi är ju volontärer allihop. Vi har inga utredningsresurser, inga politiska sekreterare och vi har inte resurser för att göra skuggbudget. Men vi har tagit tydlig ställning i en del frågor. Vi vill återställa restaurangmomsen och arbetsgivaravgifterna när det gäller jobb till unga. Det är väldigt uppenbart ineffektiva åtgärder, som den borgerliga regeringen drivit igenom, där vi förlorat skattepengar.

– Vi vill också avskaffa rut och rot, den här typen av privata skattesubventioner där man drar av i den privata deklarationen. Det gynnar alltid de som har den högsta inkomsten. Hela rot innebär ju en stor överkonsumtion av kök och badrum skulle jag vilja säga. Där finns det väldigt tydliga besparingar. Vi är inte heller främmande för att återta en del av de skattesänkningar som har varit under den här perioden.

Det här är något som ni ska presentera närmare under politikerveckan i Almedalen i slutet av månaden?

– Ja, vi kommer att lägga fram en rapport där vi diskuterar omkring ekonomin och där vi sätter in den i ett sammanhang. Vi tycker inte att ekonomin ska vara i högsäte till den milda grad som den har varit den sista tiden, utan vi måste se att pengarna är ett verktyg för att nå politiska mål. Inte tvärtom.

Ser du ekonomiska teorier som en form av manliga maktmedel? Som att tillväxt räknas i ekonomiska rörelser, inte i välmående.

– Nej, och det är också det som vi kommer att föra in i den här rapporten. Att vi inte kan ha samma gamla trubbiga, alltså tillväxt mätt i BNP. BNP:n mäter ju bara rörelser i ekonomin. Den kan ju vara hur destruktivt som helst, men ändå framstå som någonting positivt. Vi måste ha andra mått helt enkelt, där vi sätter mänsklig utveckling och hållbarhet som övergripande mål. Sedan får vi ställa om ekonomin så att den blir ett verktyg för att nå de här målen. 

Du har fortfarande  en god relation till din gamle motståndare, utrikesminister Carl Bildt (M). Han har skrivit förordet till din bok ”100 brev som inte?! förändrade världen”.

– Vi var partiledare samtidigt, han och jag. Han var höger och jag vänster, så vi tyckte olika om det mesta. Men vi tror på politiken och känner starkt för politiken som verktyg. Och vi hade en intellektuell hederlighet i debatterna, som gjorde att det blev spänstigt och roligt. 

Har du fått honom att bli feminist?

– Nej, det tror jag inte. Men han skrev med stort nöje förordet. Vi uppskattar varandra. Det handlar om att inte vara på den där nivån där man tillskriver sin fiende åsikter som man egentligen inte har, bara för att kunna säga att man är fiende. Det är en väldigt trist debattnivå.

Kan du – trots er slogan ” Ut med rasisterna in med feministerna” – ha en sådan relation till Jimmie Åkesson (SD)?

– Nej! Nej, absolut inte. Det går inte, absolut inte. De förutsättningarna finns inte överhuvudtaget. Varken i form eller innehåll.

Jämställt framför allt

Att 75 procent av de unga väljarna anser att de känner till Feministiskt initiativs (FI) kärnfrågor säger något om partiets breda genomslag.

Partinamnet är visserligen en tydlig ledtråd, men uppenbarligen upplever de unga väljarna att partiet är tydligare än Alliansens småpartier.

Gudrun Schyman inger också större förtroende än de etablerade småpartiernas ledare.

30 procent har ganska stort eller mycket stort förtroende för Gudrun Schyman (37 procent saknar förtroende).

– Jag är väldigt glad över det. Jag tror att många har förstått att jag...  att jag inte ger mig, haha.

– Det inger nog förtroende att jag är konsekvent. Jag har hållit på länge och tillåtit mig att utvecklas, både som person och politiker. 

6 procent av unga väljare i åldern 18-34 år skulle rösta på Feministiskt initiativ om det vore val i dag.

75 procent är bekanta med Feministiskt initiativs kärnfrågor, varav 33 procent anger att de mycket väl känner till dem.

95 procent av FI:s väljare anser att jämställdhetsfrågan är allra viktigast just nu. Snittet för andra partier är 39 procent. 

Födde barn på film

Om Gudrun Schyman inte varit partiledare hade hon gärna blivit barnmorska.

– I själ och hjärta hade jag gärna varit barnmorska. Jag tycker att det är ett fantastiskt arbete, säger Gudrun Schyman.

Innan hon engagerade sig politiskt utbildade hon sig till socionom på Socialhögskolan i Stockholm och arbetade som socialarbetare.

Men till Ystad BB, som bilderna är tagna på, har Gudrun Schyman återvänt till gång på gång. Inte bara för att fika med personalen och tala lönekamp med dem.

– Det är ett trevligt ställe. Jag har fött mina barn och gjort film där.

Den 55 minuter långa filmen, ”Födelsen”, spelades in den 8 juni 1978 av hennes dåvarande sambo, dokumentärfilmaren Lars Westman. Den skildrar i realtid förlossningen av parets förstfödda, sonen Dan, från ankomsten till sjukhuset till själva födelsen.

Då hade Schyman ännu inte gjort politiskt karriär utan var en helt vanlig mamma.

Filmen visades under 1980-talet för blivande föräldrar som en instruktionsfilm i barnafödande.

Vid sidan av politiken arbetar Gudrun Schyman i dag som föreläsare och utbildare i frågor som rör jämställdhet.

 

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset
Mer om Valet 2014