Morfar vill aldrig vara till besvär, men jag borde ha besvärat honom oftare, skriver Gustaf Larsson.
Morfar vill aldrig vara till besvär, men jag borde ha besvärat honom oftare, skriver Gustaf Larsson.

Det är känslan av att inte ha gjort tillräckligt som gnager i mig. Att inte finnas där när morfar behöver det som mest. Det minsta jag som barnbarn i samma stad kan göra är att hälsa på, eller åtminstone lyfta på telefonen för att fråga hur han mår, skriver Gustaf Larsson.

Detta är en kolumn. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

När jag skriver det här har jag precis sagt hej då till min morfar. Förmodligen var det sista gången någonsin.

Min mormor dog i sviterna av en demenssjukdom för två år sedan. Hon blev 91 år och hade levt ihop med min morfar i 75 av dem. I 75 år hade de delat allt med varandra, spelat sitt stående vändåtta-parti till lunchkaffet och gnabbats om småsaker. Men så plötsligt stod morfar ensam med endast saknaden efter sin käresta kvar. Han nämner det för mig ibland, hur jobbig ensamheten är och hur den blir mer påtaglig för varje dag.

LÄS MER: Kajsa Ekis Ekman: Det heter prostitution – inte sugardejting

Jag, liksom min morfar, är lagd åt det sentimentala hållet. Bara vetskapen om att en tv-serie är på väg att ta slut kan göra mig tårögd. Så det går inte att begripa den smärta som morfar har känt sedan han blev ensam. Jag ser dock glädjen i hans ögon när jag är där, men trots det har mina besök de senaste åren varit sporadiska. Det ger mig sådana enorma skuldkänslor, och nu är det snart för sent.

Det är känslan av att inte ha gjort tillräckligt som gnager i mig. Att inte finnas där när morfar behöver det som mest. Det minsta jag som barnbarn i samma stad kan göra är att hälsa på, eller åtminstone lyfta på telefonen för att fråga hur han mår. Men det tar ibland en månad mellan mina besök. Lika lång tid mellan våra samtal.

Vi känner skuld gentemot varandra, morfar och jag. Jag för mina sporadiska besök, han i sin tro om att jag känner mig tvingad att umgås med honom när jag väl har tagit mig dit. Det gör jag inte, inte alls. Jag älskar att höra på hans berättelser från förr. Att kolla på bilder av mormor och honom och att skratta åt hans skämt. Ändå sitter vi båda med en klump i bröstet och bläddrar igenom det där fotoalbumet. “Du måste ha roligare saker för dig än att sitta här”, hör jag honom säga.

LÄS MER: Emilie Ebbis Roslund: Sommaren är högsäsong för den okända aktiviteten

Senaste gången som vi, jag och min flickvän, satt bredvid honom, sa han mellan sina djupa andetag och de rossliga hostanfallen: “Nu har jag besvärat er tillräckligt länge, gå hem nu”. För honom är det viktigare att vi inte belastas än att han ska ha sällskap vid sin dödsbädd.

Morfar vill aldrig vara till besvär, men jag borde ha besvärat honom oftare.

Gustaf Larsson, reporter Metro

Plus: Hästpojken är tillbaka, Sveriges bästa liveband.
Minus: Fint med prinsbröllop, men nu går vi vidare va?

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset