Vissa klarar högre studier bättre än lägre studier, och när samhället skriker efter läkare och psykologer, vem fan bryr sig om statusen, undrar Lisa Brynedal.
Vissa klarar högre studier bättre än lägre studier, och när samhället skriker efter läkare och psykologer, vem fan bryr sig om statusen, undrar Lisa Brynedal.

Det enda jag bryr mig om är lämpligheten, bemötandet och engagemanget. Och det har gymnasiebetygen ytterst lite med att göra, skriver Lisa Brynedal.

Detta är en debattartikel. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

Sju gånger. Så många gånger försökte jag traggla mig genom gymnasiet. Jag ska inte säga att det var helt lönlöst – på något sätt knåpade jag ihop en grundläggande behörighet, sökte till högskolan och mellan blöjbyten och timjobb presterade jag nästintill top notch. Att jag inte lyckats ta mig genom gymnasiet som en normalvettig person är svårt att tro när man ser mitt examensbevis.

Inte för att det gör så stor skillnad, egentligen, eftersom jag knappast hade haft högsta betyg i alla gymnasieämnen ändå: enligt en rapport från Universitets- och högskolerådet föll 70 procent av samtliga ansökningar inför höstterminen 2016 på 21 procent av de utbildningar som fanns att tillgå. Eller på bondsvenska: de flesta sökande ville plugga ungefär detsamma.

LÄS MER: Debatt: Låt elever ompröva sina betyg

”Detsamma” i det här fallet handlar föga förvånande om statusyrken så som läkare, psykologer, jurister, ekonomer och till viss del civilingenjörer, och således är det här konkurrensen finns. Med det följer också problemet: du behöver svinbra betyg för att bli antagen.

Men ärligt, handen på hjärtat, blir du ”by default” en bättre läkare för att dina gymnasiebetyg var bra? I mitt huvud finns det två anledningar till att man väljer det yrke man gör.

Det ena kan vara för att man har ett genuint intresse och fallenhet för yrket.

Det andra kan vara för att yrket anses vara prestigefullt och genererar mycket klirr i kassan.

Rätta mig om jag har fel, men min känsla är att dessa två anledningar relativt sällan står i korrelation till varandra. Det finns till exempel ytterst få undersköterskor som väljer sitt yrke utifrån lönesättning, och lika få läkare finns det som under arbetstid rensar toaletten hos en dement vårdtagare som stoppat ner långkalsongerna där.

Och det är här det kommer in. Lämpligheten. Jag säger inte att en läkare som inte rensar toaletter är olämplig som läkare – men jag säger att undersköterskan, bilmekanikern eller receptionisten kanske är precis lika lämplig som läkare, jurist, psykolog, eller till och med mer.

LÄS MER: Kvinnor är bättre bakom ratten – men ni män fortsätter trycka ner oss

Men det vet vi ju ingenting om. Eller åtminstone väldigt lite. Vi hade kunnat veta mer om människors förmåga och lämplighet till vissa yrken om vi hade släppt på betygskraven och fokuserat på ett slags akademiskt naturligt urval: den sökande bli antagen till det hen sökt och klarar hen inte utbildningen så sållas hen ut. Utan fjorton omtentor i samma kurs. Toppa det med en god del praktik där studenten i likhet med en prästkandidat måste bli godkänd för att fortsätta studierna och du får den mest lämpade för yrket.

Jag vet att det finns argument mot detta – alla kan inte bli akademiker; klarar man inte gymnasiet så klarar man inte universitetet; yrkets status urlakas och så vidare. Men det handlar inte om det. Alla kommer inte att bli akademiker eftersom alla inte vill plugga. Vissa klarar högre studier bättre än lägre studier, och när samhället skriker efter läkare och psykologer, vem fan bryr sig om statusen?

Det enda jag bryr mig om är lämpligheten, bemötandet och engagemanget. Och det har gymnasiebetygen ytterst litet med att göra.

Lisa Brynedal

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset