I dag inleds rättegången mot Hagamannen. Jakten är över och en av Sveriges värsta våldtäktsmän kommer med stor sannolikhet att dömas till mellan 10 och 14 års fängelse. Kanske till livstid om åklagaren får honom fälld för mordförsök.
Det handlar knappast om någon triumf för rättsväsendet. En lättnadens suck – ja, men den dämpas rejält av insikten om att rättegången kunde ha hållits redan för sex år sedan. Så knepigt borde det nämligen inte vara för polisen att ringa in en seriebrottsling som alltid slår till i samma område, alltid under helgnätter och som man har både DNA och ett perfekt signalement på. Eller?
Nja. Hagamannen lyckades med konststycket att göra sig kriminalpolisiärt osynlig genom att hela tiden finnas där, fullt synlig i sitt eget brottsdistrikt, men som en förvärvsarbetande familjefar utan journaler hos vare sig polisen, socialen eller psykiatrin. För en gångs skull passade brottslingen inte in i den kriminologiska mallen, och det är då som även de mest massiva spaningsinsatserna brukar kraschlanda.

Jag medger villigt
att även jag, ända fram till gripandet, trodde att Hagamannen hade buntvis med psykiatriska eller polisiära utredningar bakom sig och att hans fem år långa uppehåll berodde på att han hade suttit på kåken eller någon vårdinrättning. Så borde det nämligen vara.
Och det är här som lösningen på problemet blir ouppnåeligt. Bryts den kriminella normen utanför de hyfsat snäva ramarna för operativt polisarbete så kan en havererad utredning alltför ofta bara räddas genom slumpens försorg eller i bästa fall av ett lyckosamt tips. Som i fallet med Hagamannen.
Normalt följer en habil spaningsledare i första hand den mall som brukar räcka hela vägen fram. Det är nämligen ytterst sällan som våldsbrottslingar verkligen är ”hemlighetsfulla dubbelnaturer” som mediernas dramaturgi brukar bygga på. Det finns nästan alltid rejält med smolk i det förflutnas bägare även hos den mest charmerande psykopat. Och det brukar polisen förr eller senare få reda på. Ofta förr.

Det är först när bilden inte stämmer som det blir riktigt svårt. Det är då som en ingående kännedom om den här typen av brottslingar måste fram – de rätta förhörsfrågorna och vanlig
polisiär klurighet. Polisen måste få rätt personer att förstå att de har någonting att berätta.  
När det gäller Hagamannen så tror jag att dessa personer fanns där i Umeå och till och med i lilla Haga. Dessutom tror jag att det med tiden kommer att krypa fram ett och annat som visar att Hagamannen faktiskt inte är fullt så normal som han framställs. I den rättspsykiatriska undersökningen konstateras bland annat att ”hans svar är anmärkningsvärt sakliga med låg emotionell laddning”. Och vi har redan hört vittnesmål om hans nära nog tvångsmässiga pedanteri. Sådant brukar inte båda gott om det kombineras med en grovt snedvriden sexualitet.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset