Citatet är det sista den man som vi misstänker är Veronika skrev till oss innan han klippte kontakten.
Citatet är det sista den man som vi misstänker är Veronika skrev till oss innan han klippte kontakten.

Efter en månad publicerar Metro den sista delen för den här gången i historien om Veronika. Och det visar sig att mannen bakom haft större inflytande på människor än någon kunnat föreställa sig.

”Jack, min vän. Jag har något du borde se, apropå vem Veronika Larsson egentligen är. Logga in på Second Life om du är intresserad av att prata om kvinnan jag kallade K.”

Om det är något min artikel om den fejkade nätpersonligheten Veronika Larsson har lett till så är det mejl. Jag har fått så mycket mejl. Mejl om hur välskriven och intressant artikeln var, om att den var kass och att jag borde söka ett nytt jobb, fascinerade frågor om vem hon egentligen är och mystiska konspirationsteorier. En läsare hade lagt ihop påståendena från Veronikas levnadsberättelse, och kommit fram till att hon i själva verket måste vara ägaren av en känd mediekoncern. En annan trodde hon var en legendarisk bluffmakare från Malmö. En tredje tyckte sig känna igen Veronika från en norrmans stöld av en svensk punksångares identitet.

Mitt mål har varit att följa upp dem alla.

Det var därför mejlet ovan, från en man som vi kan kalla Tom, lockade mig att sparka igång mitt gamla Second Life-konto igen. Jag loggade in och började leta efter honom. Det var inte svårt. Second Life är nuförtiden nämligen mer eller mindre en spökvärld.

Det virtuella verklighetsspelet, där användaren ges möjlighet att skapa sig en helt ny digital kropp, hade sin storhetstid 2007. Då invigde utrikesminister Carl Bildt en sorts svensk ambassad i spelet, och hundratusentals människor loggade in varje dag. Men sedan dess har det gått nerför, och i en uppmärksammad artikel i december 2012 beskrev DN:s Hanna Fahl den virtuella världen som en tom och övergiven plats, en ”dödsdömd värld”. Men den informationen hade uppenbarligen inte nått Veronika, som ungefär samtidigt som Fahl skrev på sin artikel poserade för ett virtuellt foto liggandes på en lejonstaty i den fiktiva staden Warrumbungles.

Någon minut efter att jag loggat in dök ett chattmeddelande upp på skärmen. Det var ett erbjudande från Tom om att teleportera mig dit han befann sig.

”Gör mig sällskap i Rhianna,” skrev han.

När jag anlände dit vände jag mig nervöst om för att se om någon av mina kollegor satt och sneglade på min datorskärm. Det visade sig nämligen att ön jag kommit till specifikt ägnade sig åt virtuell sexhandel. ”Escort Island”. Framför mig stod en avatar med svart, böljande hår och sensuell urringning ovanpå ett brett manligt bröst. Det var Tom.

– Veronika jobbade här. Ganska länge. Det var här jag träffade henne. Men det såg ganska annorlunda ut då, berättade han i spelets chattruta.

Vi pratade. Han sa att han var känd i sitt skrå, och uppskattade att ”mer än tre fjärdedelar av Second Lifes vuxenindustri” kände till hans namn. Han hade fått den engelska versionen av min artikel i ett meddelande på Facebook från någon annan som också spelade spelet. När han läste den kände han igen Veronika direkt. Han hade träffat henne här, år 2009, och direkt förstått att hon var ”något annat än de vanliga tjejerna som jobbar här”.

– Hon var utbildad och verbal. Liberal. Hon var inne på avantgardistisk musik, och introducerade mig till Lykke Li. På några minuter kunde hon få dumma snubbar att göra vad hon ville. Riktigt farlig unge. Hennes avatar var den sötaste högen pixlar de flesta här hade sett.

Det var en bisarr konversation, men inte den första bisarra konversation jag haft angående Veronika. Så jag lyssnade vidare. De hade hängt ihop ett tag, men han ville inte betala för sex så de var helt enkelt någon sorts vänner. Men när en känd Second Life-användare raggade upp Tom under en halloweenfest blev Veronika galen.

– Och om man känner Veronika vet man att det inte är bra när hon är arg på en. Så vi talade ut, och det slutade med att jag säger rakt upp och ner till henne att ”om du inte ligger med mig har du ingen talan om vem jag ska ligga med”. Då återgick hon till sin sanna natur. Hennes tid var inte gratis, berättade han.

Så fick en passionerad relation sitt slut. Veronika baktalade Tom, han förlorade några vänner, och det senaste han hörde om henne var att rykte om att hon ”pensionerat sig”.

Innan vi tar farväl skickar han över ett gäng bilder på Tiffany som han fick från Veronika, bilder Tiffany senare ska berätta togs när hon var sjutton år gammal.

Tom verkar sakna Veronika lite.

– Jag kan inte nog understryka hur bra hon var på cybersex. Folk i hennes klass är väldigt, väldigt sällsynta, skrev han så sucken nästan hördes genom skärmen.

Jag loggade ur spelet igen med en känsla av att Tom hade lovat mer i sitt mejl än han höll, men det är å andra sidan många som gör det kring Veronika. Så många har berörts av henne att de verkar ha svårt att inte överdriva när de ska berätta om det.

Det märktes inte minst då The Guardian, tidningen som i augusti uppmärksammade hennes kommentarer om sexism i gamingvärlden och därmed inledde processen som avslutades med att jag avslöjade henne som fejk, publicerade en ursäkt för att de trott på vad hon skrev utan att dubbelkolla påståendena. ”The Guardian kunde och borde ha gjort mer för att säkra att denna person fanns på riktigt innan vi använde hennes kommentarer i en artikel,” skrev de.

I kommentarsfältet dök de upp, personerna som skrivit sida vid sida med Veronika och som nu skulle sakna henne.

En beskrev henne som ”mycket intelligent, fräck och uppenbarligen marxist”. En annan sa att hon var en av The Guardians ”bästa kommentatorer någonsin”, och liknade sedan tidningens behandling av henne vid Barack Obamas behandling av Edward Snowden och Julian Assange. Var man parallellt aktiv med Veronika var det uppenbarligen svårt att inte förhålla sig till henne.

Andra har inte bara beundrat henne på håll, utan också kommit henne nära personligen. En kvinna pratade flera gånger med henne i telefon under 2009, en man flirtade länge med hennes andra alias Stacey Anne Malloy.

Och så var det M.

Han vill inte framträda med namn, men han kontaktade mig för att berätta om hur han träffade Veronika på Myspace. Han känner till ett alternativt efternamn som Veronika använt, men som jag aldrig skrivit ut. De träffades ungefär samtidigt som författaren Richard Cox träffade Veronika, men till skillnad från Cox anade M inte oråd förrän min artikel på avvägar dök upp på hans datorskärm.

– Så fort jag såg titeln, ”Vem är Veronika?”, tänkte jag typ ”åh shit!”. Sedan såg jag bilderna i artikeln och det ansiktet glömmer jag aldrig, skriver han till mig i mejl.

Efter ett tag av chattande på Myspace bytte de nummer, och snart pratade de regelbundet med varandra i telefon. Hennes röst lät precis som den inspelning som fanns med i artikeln, säger han. De diskuterade allt från politik till musik, och Veronika passade återigen på att introducera en amerikansk vän till ett svensk band – den här gången The Deportees. De diskuterade att mötas upp och äta brunch, och en gång ringde M till och med henne på fyllan.

– Det hade vi roligt åt när vi pratade nästa gång.

Sedan släpper M en bomb. Han har ett namn på vad som verkar vara personen bakom Veronika.

Jag gav mig själv en månad att hitta Veronikas verkliga identitet, att försöka ta mig fram ända till henne. Att lämna ut namnet var i sig aldrig särskilt intressant, det motiveras inte av de saker hon faktiskt gjort. Nej, det enda jag ville göra var att få svar på en en enkel fråga: Varför? Och med namnet M hade hittat hoppades jag kunna få det.

Veronika har sällan slarvat när hon diskuterat med folk på nätet, men en sak verkar vara som ren kryptonit för hennes hemlighetsmakeri: Att bifoga dokument i mejl. I en musikfil hon skickade till Richard Cox råkade hon ge ut en mejladress som såg ut att tillhöra en helt annan person än henne själv, och när hon skickade ett Word-dokument till M innehållandes länkar till Deportees-låtar tabbade hon sig igen. I Word-dokumentets metadata fanns ett för- och ett efternamn, tillhörande den som ägde programmet dokumentet skrivits i.

Vi kan kalla honom Steven. Jag är ganska säker på att Steven är Veronika.

Steven är i femtioårsåldern, och jobbar som skolbibliotekarie i Kalifornien. Han har rört sig och varit yrkesaktiv i några av de områden där Veronika också funnits, och jobbet som skolbibliotekarie är datorbundet och ger den tid som skulle krävas för att skapa Veronika. Men det finns också andra saker som knyter ihop honom med Veronika.

Många av de konton och webbplatser som Veronika hade använt försvann ganska hastigt efter min artikel. Men vissa verkade ha glömts kvar. I ett av dem, ett ganska informationsfattigt användarkonto på en amerikansk webbtjänst, återkommer hennes namn, en bild på Tiffany Olson (vars bilder Veronika använde som sina egna) samt ett användarnamn som är direkt kopplat med en skola som Steven varit anställd på.

IP-adresser som Richard Cox kunnat koppla till Veronika visar sig också komma från området kring just denna skola.

I olika lokaltidningars kommentarsfält har Steven varit en aktiv skribent, och tonen där är omisskännligt lik Veronikas.

Vidare visar en mejladress som Steven angett som sin egen, om man söker på den i Skype, ett kvinnonamn vars enda Google-träffar pekar på ett användarkonto i Second Life. Även på det användarkontot återkommer stilistik som påminner om Veronikas. Dessutom finns där ett gäng bilder på en mörkhårig tjej, bilder som inte ger några träffar på Google.

Så jag ringde Steven.

Han ville absolut inte prata med mig, utan sade att han inte hade någon aning om vad jag ville eller snackade om och lade på ganska fort. Då mejlade jag honom den information jag hade, varpå han svarade och anklagade mig för att vara en nätbedragare. Jag svarade med en bild på mig bredvid den dagens upplaga av Metro och mitt passerkort till redaktionen, men fick inget svar. Däremot mejlade han min chefredaktör, Linus Paulsson. Där berättade han att han sålt en laptop för sex år sedan, och allt sedan dess utsatts för olika typer av bedrägeriförsök på nätet. Han gav två konkreta exempel, inklusive när och i vilka amerikanska städer de skulle ha inträffat.

Så jag ringde de polisstationerna.

Polisanmälningarna han pratar om finns inte. Det skrev jag i ett vändande mejl till honom, varpå jag försäkrade honom om att hans namn inte skulle nämnas, och att jag bara ville veta vad han hade med den här storyn att göra. Då skickade han sitt sista mejl, där han nekade till att ha något med saken att göra och klargjorde att han skulle polisanmäla mig för trakasserier och att Homeland Security förmodligen skulle förbjuda mig från att någonsin komma in i USA igen om jag fortsatte söka honom. 

”There is an old lawyer saying in the United States”, skrev han i slutet av mejlet och fortsatte: ”You can slander an innocent man, but not a dead one. I will not respond to any further email or telephone inquiries from you.”

Jag suckade och gav upp.

Någon vecka senare ringde jag polisstationen i staden där han nu bor. Det fanns ingen polisanmälan mot mig.

Jag kommer inte få något svar på frågan om varför Steven skapade Veronika, åtminstone inte den här gången. Veronika själv är borta. På hennes kommentarssida på The Guardian finns det ett litet fält där det står ”Aktivitetshistoria de senaste 30 dagarna”, och så det antal kommentarer hon skrivit under den tidsperioden. Det har sedan den första oktober, då min artikel om henne publicerades, sjunkit från 66 till, när jag skriver detta, 22. Snart kommer det vara nere på noll. När jag tittar på det undrar jag ibland om jag dödat Veronika för ingenting. Om hon gav mer i idé och diskussion än hon tog i identitetsstöld och bluffande.

Och så undrar jag vem kvinnorösten är. Den som flera personer hörde när de pratade med Veronika i telefon. Stevens röst, så vitt jag hörde den på telefon, var lite gäll och kunde ha förställts till en ung kvinnas.

Eller så är det fler inblandade.

Författaren och informationsarkitekten Jonas Söderström är en av läsarna som har följt historien om Veronika noga, och var den som först öppnade för att något större låg bakom henne. Han pekade på att den amerikanska militären faktiskt har köpt mjukvara av det kaliforniska företaget Ntrepid för ”sock puppet management”, det vill säga skapande och drivande av påhittade personer på nätet för att antingen driva en agenda eller insamla uppgifter. Projektet verkar ha inletts år 2007, samtidigt som Veronika dök upp.

En sen kväll sitter jag och chattar med honom på Facebook. ”Nu ska jag skriva vad jag INTE tänker hävda är sanningen bakom Veronika,” skriver han och fortsätter: ”Bara vad som kommer att vara intrigen i min nästa thriller-roman.”

Sedan ber han mig föreställa mig ett företag som sysslar med ”sock puppet management” åt militären, och hur ett gäng kodsnubbar får uppdraget att skapa en prototyp för att testa systemen. Eftersom de inte är bra på att skapa en stark och trovärdig historia till prototypen ber de en ung författare göra det åt dem. Det pågår i sex år, och de tänker att när de väl avvecklar prototypen ska de ske i tysthet, omärkligt.

Resten är historia.

Om det är just Veronikas historia vet vi inte. Men vad som är sant och inte sant i den här historien är inte bara svårt att avgöra, det kanske också är helt irrelevant. Kanske är det den läxa som är Veronikas viktigaste, att vår traditionella strävan efter sanningen i en tid där hela liv kan levas vid sidan av det fysiska inte längre är lika logisk. För vad som kan vara en massiv spioninsats, sanktionerad från högsta nivå i världens enda supermakt, kan också bara vara en ensam persons sökan efter närhet, om så bara digital. Många har sagt att Veronikas historia inte är unik, att hon bara är en i mängden. Var går gränsen för när vi bara ska låta Steven och alla hans likar vara?

Tiffany Olson får alltjämt meddelanden från människor som också chattat med Veronika och Stacey Anne, men de blir färre. En dag när inget särskilt hade hänt i storyn för mig frågade jag om hon hade något nytt att komma med. Ingenting, svarade hon.

– Och jag är helt okej med det. Redo att bli normal igen. Ha.

Själv hade jag gärna avslutat den här texten med att ta farväl av Veronika. Men det går ju inte.

Det finns ju inget sätt att veta om hon tänker ta farväl av mig. 

This article in English: Veronika – the end of the story

LÄS MER Första artikeln om Veronika - vem är hon?

The article in English: Who is Veronika?

LÄS MER Professorn: ”Hon lyckas berätta en stark historia”

LÄS MER Storsvindlaren Abagnale: ”Nättroll vill fly sina tråkiga liv”

LÄS MER Här är Veronikas resa genom nätet. BILDSPEL

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset