På Riche kan man både bli förnärmad och glad. Frågan är hur länge krogen ska hålla sig med sitt dubbelansikte, skriver Björn af Kleen.
På Riche kan man både bli förnärmad och glad. Frågan är hur länge krogen ska hålla sig med sitt dubbelansikte, skriver Björn af Kleen.
Henry Lundholm

Riche kan vara så förbannat förtrollande.

Riche
••


klassisk bistro. Riche är nog den enda krog i Stockholm som gör mig på allvar förnärmad.
När någon trugar på ett Richebesök känner jag mig som ett våldtäktsoffer som tvingas återvända till brottsplatsen. Inte för att Riches personal skulle bestå av pederaster. Men i närhet av entrén drabbas jag alltid av känslor av skam och förödmjukelse.

Ibland har det varit komiskt. Som den fredag när DN På stan skrev att man inte ska dejta på Riche eftersom stället är ”för Björn af Kleen” – det vill säga för mediedräggigt, och jag samma kväll nekades i dörren med standardargumentet ”bara stammisar”. Roligt.
Andra gånger har jag fått en lite för hård dunk i ryggen när jag bett om ett glas vatten och mötts med svaret ”fler dumma frågor?” när jag i Lilla baren undrat om man kan beställa. Senast i lördags i stora matsalen blev en bekant förvägrad den fjärde platsen vid vårt rymliga bord och fick vända hem av oklara skäl. Knappast brottsligt.

Hårt urval i dörren är kanske oundvikligt om man vill upprätthålla exklusivitet. Min invändning riktar sig till sättet Riche hanterar sin makt på. Vakternas och vissa bartendrars passivt aggressiva stil – deras uppsyn, tilltal och blickar mot i synnerhet andra män – är en säkerhetsrisk för södra Birger Jarlsgatan, mycket mer påtaglig än överarbetade taxichaufförer och alkoholiserade Dramatenskådisar.

Varför då ens besöka Riche?  För att Riche, när man väl kommit in, samtidigt kan vara så förbannat förtrollande. I fråga om atmosfär och utsnitt av lokalt etablissemang är Riche den enda svenska krog man kan jämföra med internationella bistron som Londons Wolseley och New Yorks Balthazar.

Att trilla in en sen eftermiddag veckorna innan jul, när paketen hänger från taket, julmusiken strömmar från baren, och ta det rosa-stekta ankbröstet med en tub filobakad chèvre (145 kronor) till några glas Pinot Noir (140 kronor/glaset) är att få sin livskänsla förhöjd.
Det är klart att skamkänslorna
i dörren är effekt av det man blir nekad: Maten, musiken, den stränga men korrekta servicen. Frågan är varför och hur länge Riche ska hålla sig med sitt märkliga dubbelansikte.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset