Jag kände inte Hanna väl. Men vi råkades, sådär som bekanta gör, och vi sade: Vi måste ses snart, ta en öl. Vi gjorde upp lösa planer om att roadtrippa någon gång när hon hade en långkörning med lastbilen. I söndags förmiddag hörde en av hennes vänner av sig till mig. Vet du om Hanna ? Jag hade nyss vaknat, låg fortfarande i sängen. Död? Det gick inte att ta in.

Efteråt påminde jag mig att vi hörts alldeles nyligen, hon hade lämnat en kommentar under en bild jag lagt upp. På bilden är jag fyra år. Jag sitter mitt på isen och försöker inte ens resa på mig, för jag har trillat så många gånger på skridskorna att jag till slut gett upp helt. ”Jag känner så väl igen den känslan", skrev Hanna. Det var så där hon gjorde den sista tiden. Dag efter dag placerade hon sitt hjärta framför oss, som i ett pussel. Fast hon såg alltid till att bitarna var inlindade, nogsamt, så att ingen kunde se kanterna och hur de passade samman. Jo hon undrade hur det funkar med testamenten, för hon hade just åkt förbi en trafikolycka och insett sin dödlighet, det är bra att ordna med det praktiska utifall. Och hon hade oförhappandes börjat prata med en kompis om vad de skulle vilja ha för musik på sina begravningar, själv skulle hon lätt välja Christian Kjellvander. Homeward Rolling Soldier, eller kanske At the Rapids.

"Jag har bestämt mig, och plötsligt känns luften lättare att andas. Allt känns lättare, och mer överkomligt. Ni vet när en bestämt sig för nåt, och inser att många saker kommer att vara sista gången?”, skrev hon på Twitter veckan innan hon försvann, i samband med att hon skulle sluta på sitt jobb. Men hon skrev också saker som att om 2015 blir ens en fjärdedel så fint som det startade så kan hon skatta sig oerhört lycklig.  Döden är onaturlig. Känslomässigt går det inte att acceptera att någon bara slutar finnas, att jag till exempel aldrig kommer sitta med Hanna i lastbilskupén , högt ovanför bilarna på motorvägen, och skråla BABY WE WERE BORN TO RUN . För hon existerar inte längre.

När någon dör för egen hand brukar man säga saker som: Mår du dåligt?, prata med någon, det spelar ingen roll vem, sök hjälp, och kom ihåg att det går över, det går alltid över. Men förlamande hopplöshet gör det svårt att prata, själva problemet består just i känslan av att ingenting någonsin kan bli bättre. Hanna såg sig själv i fyraåringen som inte reste sig, som bara inte orkade mer is. Om jag fick önska något så vore det att hon istället gått fram och kramat det där uppgivna barnet som var hon. Lyft upp henne och sagt att nu går vi hem och dricker varm choklad. Det spelar ingen roll vad som händer, jag tar hand om dig nu. Det lovar jag.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset